Göteborgsposten – 7 september 1865, sida 1

Uppför denna stego hon och jag samt vandrade omkring i en mängd med rum, mycket lägre och mindre omsorgsfullt dekorerade än de präktiga gemaken på nedra botten. De förstnämnde erbjödo likväl åtskilliga vackra utsigter öfver de försummade omgifningarne. Sedan vi passerat tvärsöfver ett galleri kommo vi plötsligt till ett rum med fönsterna åt en liten och hemsk fyrkantig gård, bildad af husets fyra inre väggar och naturligtvis afsedd af arkitekten att erbjuda tillräckligt ljus och luft till vissa delar af byggnaden. Jag gned fönsterrutan med min näsduk och blickade lut. Det omgifvande taket var brant och högt. Väggarne voro smutsiga och mörka, fönstren betäckta af dam och orenlighet och från fönsterutsprången växte små toffsar af mossa, gräs och örter. En hvälfd port hade ledt från huset ut till denna mörka gård, men den var nu möglig och dammig, och det ogräs som växte inne pa fyrkanten lustade sig ostörd emot den. Det var tydligt att menniskossötter sällan trampade på detsamma, och med en obehaglig Ibeklämning skådade jag ut på den dystra platsen. — Detta är andra våningen — der är den innestängda gården, yttrade jag högt och liksom för mig sjelf. — Hvad är du rädd för, Maud, du ser ut som hade du sett ett spöke, utropade Milly, som kom till fönstret och såg öfver min axol. — Jag crinrade mig plötsligt dender förfärliga händelsen ... — Ävilken händelsc, Maud; för pocker, hvad tänker du på? frågade Milly road.