Göteborgsposten – 5 september 1865, sida 2

— En förtjusande dag, miss Ruthyn, yttrade han. Jag höjde hastigt på hufvudet vid detta yttrande, af vana tagande benämningen åt mig. Han lyfte vördnadsfullt på hatten för mig och fortfor derefter till Milly. — Jag hoppas att mr Ruthyn mår väl? men jag behöfver knappt fråga det, ty ni ser så lycklig ut. Vill ni vänligen helsa honom ifrån mig att jag väntar den bok jag omnämnde om en eller två dagar, och att när den kommer skall jag antingen genast skicka den till honom eller sjelf öfverbringa den? Milly och jag voro nu stående, men hon blott såg på honom med stirrande ögon och blossande kinder utan att kunna säga ett ord. För att sätta samtalet i gång, som jag förmodar, yttrade han åter: — Han mår väl, hoppas jag? Ännu kom intet svar öfver Millys läppar. Förtretad, ehuru sjelf en smula blyg, svarade jag: — Min onkel, mr Ruthyn, mår mycket väl; jag tackar er, min herre. Jag kände huru jag rodnade medan jag yttrade detta. — Ah, vill ni värdigas ursäkta om jag tager mig en stor frihet? ni är ju miss Ruthyn af Knowl? Skall ni finna mig mycket impertinent — jag fruktar det nästan — om jag vågar presentera mig sjelf? Mitt namn är Carysbroke, och jag hade don äran att känna Mr Ruthyn när jag var en helt liten gosse; han har sedan visat vänskap mot mig, och jag hoppas ni skall förlåta den frihet jag fruktar att ha tagit mig. Jag tror att min vän, lady