Göteborgsposten – 5 september 1865, sida 1

— Herre! svarade han, jag har aldrig haft lust att komma in i eder familj, tvärtom, jag har svurit att strypa den, som skulle våga att beröra mitt rena, oskyldiga barn. — Det har du djerfts, fastän du visste att mina söner bevärdiga din dotter med att älska henne? — Herre, jag har det, svarade Simonowicz. Gud har gitvit mig mitt barn, han ensam kan fråntaga mig det, jag vill, om han begär det af mig, lemna det obefläckadt i hans händer. — Vet du, hvad du förtjenar! utropade grefven, fradgande af vrede, du bär i skölden mordiska tankar mot dina herrar. — Endast förföraren har jag tillämnat döden. — Bind den hunden! skrek grefven. — Herre, jag bär ezarons hederstecken på mitt bröst. — Slit det ifrån honom! hväste herren. Simonowicz måste vika för öfvermakten, han lät dem göra med sig, hvad de ville. Då ljöd exekutionsklockan. Vid detta tecken störtade gresve Olaf in, kastade sig för sin fars fötter och besvor honom att skona gubben, som ingonting förbrutitEn spark af den förbittrade fadren var det svar han gaf den bönsallande sonen. Simonowicz blef slipad ut på gatan. På torget stodo själarne, för att bevittna den fruktansvärda exekutionen. Tre at byns mest ansedda bönder närmade sig grefven, för att vid hans fötter bedja om nåd för sin kamrat; de omfattade husbondens knän, de församlade understödde deras böner. Grefven sparkade bort de bedjande, hetsade sina hundar på dem och befallte, att Simonowicys rygg skulle blottas. Det skedde; Simonowicz lät dem handla. Nu lät han framkalla den olyckliges dotter. Uzerwenka framträdde med hufvudet höljdt i en hvit duk. Hennes vackra ansigte förrådde den djupaste fruktan. Grofve T. frossade af barnets själa ångest. Han ville just tilltala henne, då Seminofski instörtade blek och förstörd och ropade till sin herre: — Vid Jesus, herre! En stor olycka har skett, grefve Olat har nyss skjutit sig; han är ett lik. Grefven blef vid denna underrättelse liksom träffad af blixten, hans ansigte förrådde smärta, han kunde med möda dölja sin rörelse, och då dödsklockans klagotoner ljödo, blottade massorna sina hufvuden och bådo knäböj lande för den bortgångna själens frälsning; då fadren såg framför sig det vid detta sorgebudskap nedtryckta barnet, kom en tår i hans söga. Den, som såg denna tår, hoppades på nåd; men den hade knappast hunnit torka, då tisgerns raseri vaknade inom hans bröst. Skursken Simonowiez är skuld till min sons död. Knuta honom! Detta ord hade ej väl uttalats, förrän slagen söllo täta ned på den blottade ryggen. Då ropade bonden Miko: Den, som följer Gud, följer mig! rusade på grefven, kastade honom till marken och, innan det kunde förhindras, sönderkrossade hans hufvud med en stor hammare, som han hade till hands. Ett förfärligt tumult uppstod, det regnade stenar. Grefve Peter, som motstod massans raseri, bortbars sårad. Stormklockan ljöd ge nom byn. Befriad från sina band, blef Simonowicz de af raseri och bränvin berusade massornas anförare, 500 beväpnade lifegna rusade på slottet Tschernikow, plundrade det, och då natten inbröt, stod slottet i lågor, de lifegnas hämnd hade stuckit det i brand. En stenrd af mig; och jag bryr mig ej det kom ihåg,