Göteborgsposten – 4 september 1865, sida 2

ten och skakade på sitt hår liksom en tjur hvilken står i begrepp att företaga ett anfall. Jag reste mig ofrivilligt med en känsla af öfverraskning och fruktan, nästan inbillande mig att jag såg den demoniske gamla soldaten på träben, hvilken i den tyska sagan sammanträffade med der Freischitz. — Hallo ni! hur kom ni hit? ropade han. Han nalkades flämtande i det han understundom ilsket ryckte på sitt träben, hvilket emellanåt sjönk djupare ned i den lösa marken än beqvämligt var. Denna ansträngning förbättrade naturligtvis icke hans lynne, och då han stannade framför mig kunde man ej lätt föreställa sig ett elakare och fulare ansigte. Mörkt af naturen var det nu besudladt af rök och dem och näsborrarne i hans platta näsa utvidgade sig och darrade vid hans häftiga andedrägt likt gälarne på en flsk. — Ni måtte vilja komma när ni behagar, eller hur? och göra ingenting annat än hvad ni tycker om? Är det inte så. Och hvem är du — eller hvem är ni, och hvad d-n söker ni här i skogarne? Kom! rör på er! Om hans breda mun, tobaksbefläckade tänder och höga missljudande röst ingåfvo fasa, så retade de mig äfven. Samma ögonblick jag lyckades samla min eftertanke, återvände äfven mitt mod. — Jag är miss Ruthyn af Knowl och mr Silas Ruthyn, er herre, är min onkel. (Forts.)