En skotsk ål, Begreppet ål4 är inom skotska pressen liktydigt med hvad vi förstå med anka, och upprinnelsen dertill lärer vara följande trovärdiga historia, som en skotsk journalist för en längre tid tillbaka uppdukade för sina läsare: Några unga män begåfvo sig häremdagen till Ilelensbury för att stånga ål; efter lång väntan fick slutligen en af sällskapet napp och en stor fisk måste det vara, ty det var endast med mycken möda som man med förenade krafter kunde draga den upp i båten; slutligen lyckades det dock, och man såg nu till sin förvåning en ål af minst 7 fots längd och motsvarande tjocklek samt försedd med en ovanlig utväxt på hufvudet. Då ålen blifvit upphalad i båten, märkte man att denna utväxt icke var något annat än en hvit silkesfelbhatt. På ett eller annat sätt hade ålen stuckit sitt hufvud genom hattkullen, hvarefter hatten hade fastnat på ryggfenan. Under allmän munterhet undersökte man hatten och fann deri namnet C. K. Glasgow. Inne i hatten och på ålens hals hade flera krabbor inlogerat sig och på detta sätt på ålen. bekostnad skaffat sig en lugn bostad och ett alldeles nytt medel att komma fram här i verlden. Denna berättelse måste emellertid icke ha förekommit berättaren tillräckligt pikant, ty han hastade att dertill vidfoga följande slut: Under det att manskapet i båten hade skockat sig omkring hatten, smög sig ålen, som nu blifvit befriad trån sin besvärliga börda och återvunnit all sin fordna vigör, in i armen på en öfverrock som låg vårdslöst kastad öfver båtrelingen. Näågra minuter derefter hade den i sin nya kostym begifvit sig ut i vattnet, till sällskapets stora munterhet och egarens förtviflan medtagande öfverrocken i stället för hatten. I fickorna på det försvunna plagget funnos förvarade 1 butelj bränvin, 1 gul silkesnäsduk, några jernvägsaktier, en vexel som skulle betalas följande dag samt några bref från den olycklige rockegarens käresta. Det var isynnerhet förlusten af de senare som bragte den unge mannen till förtviflan och det var endast med stor möda som hans kamrater kunde hindra honom ifrån att störta sig i vattnet för att förfölja ålen. Han utlofvade emellertid genast en stor beiöning för ålens gripande och alla traktens fiskare ha under de senaste dagarne ströfvat omkring på hafvet för att fånga ålen i öfverrocken. Hvad hatten angår, så blef den, churu något skadad af hafsvattnet, förvarad på ett säkert ställe, der den af rätter ogare kan afhemtas. Också ett tillkännagifvande. Redaktören af en i Moskwa utkommande daglig tidning kallad Djen (Dagen), en tidning med betydlig spridning och stort inflytande, uppvaktade i slutet af sistl. Juni månad sina prenumeranter med den öfverraskande nyheten att han ehuru ogerna och först efter långt betänkande måste under tiden från d. 15 Juni till d. 15 Augusti inställa utgifvandet af tidningen, enär han för skötande af sin helsa såge sig nödsakad att under denna tid företaga en resa. Men icke nog dermed, han underrättade på samma gång sina läsare derom att samma förhållande kommer att ega rum hvarje år hädanefter samt utsättas som ett uttryckligt vilkor vid prenumerationen. Istället utlofvar han att tidningen efter d. 15 Aug., då han med stärkta krafter skulle återtaga dess utgifvande, såväl i qvantitativt som isynnerhet qvalitativt hänseende skall komma att öfverträffa alla förväntningar. Säkerligen utropar mången tidningsredaktör då han läser detta och som mindre viss om sina prenumeranters trofasthet icke vågar taga sig sådana friheter, utan år ut och år in på sin byrå svettas i deras tjenst: Herrliga land! Den som vore der ändå! Ett barn med tre tungor. Fn engelsk tak täckares hustru har nyligen gifvit lifvet åt en son, som besynnerligt nog har tre tungor. De som hafva sett barnet påstå att det är storväxt, väl bildadt, och i besittning af den bästa helsa. Den mellersta tungan är den längsta af dem alla tre, och alla äro de fullkomligt skiljda från hvarandra. Den besynnerliga missbildningen är, så vidt man vet, icke uppkommen genom någon sjukdom, och den tycks icke mycket besvära den lille, annat än då han skall dia. När den med tre tungor begåfvade gossen en gång växer upp och lär sig tala, så bör man kunna hoppas, att han allraminst talar tre tungomål. — — b