Göteborgsposten – 31 augusti 1865, sida 3

llvarjeh anda. De gamla goda tiderna. För dem som ständigt tala om de gamla goda tiderna, till hvilkas enkla seder man skulle sträfva att återkomma genom kräftans sätt att promenera, vilja vi rekommendera att noga studera bl. a. de tidsbilder, som af mag. G. W. Sylvander i hans nyligen utkomna Kalmar Slotts och Stads Historia framställas efter officiella handlingar och med dessas egna ord, så att ingen tvekan rörande deras sanning kan ega rum. Man får der veta, huru handlanden Lönnbergs dotter, som af sin fader skickades till ståthållaren Ribbing med vänlig begäran om betalning, af Ribbings fru slogs blå och blodig samt kastades i sangtornet öfver natten; huru samme Ribbing städse öfverföll borgrarne och deras bur med hugg, slag och skällsord, när de kräfde honom; huru rätten emot detta adelsöfvermod ingenting kunde uträtta, emedan Ribbiug ej hörsammade dess kallelse; men huru han slutligen flydde till Danmark, gedan hans fru slagit ihjäl en af sina pigor med en eldgaffel och en annan på annat lämpligt sätt. — Landshöfding Jesper Cruus dref stor handel, vägrade att erlägga tull, hotade tullnären till lif och lem och lät med hugg och slag bortdrifva tullvakten. — En skolperson, Botvidi, slogs på ett gästabud med en organist så att de tumlade om på golfvet. — En borgmästarinna kom uti presidentens hus i tofflorna ingående och klagade, att hon vore af en inqvarterad kapten slagen blodvite; men blef af presideuten utledd och kallad fyllebytta. — En kommendantsfru skällde och knuffade ut en majorska ur kyrkbänken, då denna ej ville sitta nedan den förra. — En kassörska. trätte med en landskamrerska om bänkplats i kyrkan. Kamrerskan slog handen i bänken framför kassörskan och utropade: du sakramenskade kona! hvad var din far för en? min var häradshöfding. Vore du inte här, skulle jag slå dig, du törs inte gå ut med mig eller följa migå. Kassörskan tyckte att detta var något för groft, och svarade derföre fint och försmädligt: du behöfver ej bräka så mycket, din get; jag går inte nerom dig ändå. Kanske inte min man är så god som din — en utsliten bokhållare — du flöttmärr! Fruarne dömdes till böter — i konsistorium. — En löjtnantska grälade med en fru Regina under gudstjensten om försteget, sparkade henne och slet henne i håret. — En borgarefru slog för samma orsaks skull en annan i kyrkan, så att hon deraf dog, utan att mörderskan bötfäldes för annat än kyrkoduller o. s. v. Man ser häraf att en bland de lumpnaste af menskliga svagheter, begäret att Ågå förut och sitta främste, hekajade våra förfäder lika mycket som våra samtida tokar och tokor, fastän såsängan och afunden yttrade sig i andra former. — Detta är blott några få händelser i sammandrag och tagna ur högen. I boken finnes deraf ett stort förråd med omständliga och i hög grad målande detaljer, hvilka det väl lönar mödan att lära känna. — Rörande tillståndet i fängelset på Kalmar slott 1645 berättar förf. upprörande saker. Ända till 36 ransakningsfångar voro instängda i samma rum. Mat, ljus och värme fingo de bestå sig sjelfva. Bland dem herrskade med despotisk makt ett vidunder, en fånge, som kallades Ölands-Jödde. Han bildade en domstol och dömde sina medfångar till stryk, såvida de ej kunde erlägga en viss summa till hans hofhållning. Först slog han med en skyffel, men den välvillige fångvaktaren lemnade Jödde benäget ett lämpligare instrument, en Xtjärtamp, och med denua pryglade han småningom ihjäl åtta personer. Vaktmästaren, som sålde öl och bränvin för de utpressade penningarne, märkte naturligtvis ingenting. Ståthållaren, landshöfdingen, kommendanten, slottshauptmannen, slottssogden och krigsbefälet bodde alla på slottet; men äfven de märkte ingenting, tills efter ett helt års förlopp händelsen föranledde upptäckt och undersökning. — Sådana tidsbilder måla sannerligen tiden både åskådligare och sannare än berättelserna om fältslag och fredsslut, och böra lära oss att tacka Gud, att vi, trots allt segt motstånd af det föraldrades inbitna anhängare, kommit ifrån de gamla, goda tiderna och de rättframma sederna och hunnit ett kulturtillstånd, som visserligen ännu lemnar mycket att önska, men dock öfverallt framter onekliga framsteg,