Göteborgsposten – 26 augusti 1865, sida 1

Fenix uppetigit ur lågorna, och företer au en ganska treflig och inbjudande anblick. På den plats der dess forna, i mer än ett hänseende ruskiga Corps de logis för den ankommando presenterade sitt tarfliga yttre (och inre) prunka nu vackra blomsterrabatter, hvilka ett kommande år måhända skola framstå i ännu rikare fägring. Den gamla teaterpaviljongen har blifvit förvandlad till en prydlig restaurationslokal, hvilken med sin rymliga och trefliga veranda numera lockar till njutning af en något bättre spis för kroppen än den, som fordom för själen serverades inom dess väggar. Men hvadan kommer det sig då, att denna vecka, med sina många kungliga namnsdagar och sina mörka aftnar, så förträffligt passande för pyrotekniska arrangementer, eklärering och andra småtrefligheter i fria luften, kunnat förflyta utan att så mycket som en raket uppstigit från Lorensbergs dunkla allåer? Hrr Lundell och Sommar, hvi hafven I då icke velat mottaga vår tacksamhet — och våra penningar?! Säsongen närmar sig och både den lyriska och dramatiska impressarion, såväl hr Gaudelius som hr Hessler, rusta sig till att värdigt kunna presentera sig för publiken. Gamla teaterns salong är färdig att förvandlas till ett prydligt Thalias tempel och i Nya teaterns högan loft genomgår hr Roloff Åfördold för verldens öga en artistisk skärseld för att kunna i Faust ge oss en klar och åskådlig bild af — paradiset. En angenäm nyhet för vår publik är säkerligen att höra det hr Gaudelius, till en början för en kortare tid, engagerat vår skicklige landsman, dansören hr Carl Marvig, som på italienska operan i Paris väckt uppmärksamhet för sin dans och från en europeisk ryktbarhet, balettmästaren Saint-Löon, medför de mest ampla loford. Den som sett hr M., under det att han var engagerad vid Kongliga teatern i Stockholm, påminner sig säkerligen med noje den säkerhet och grace han redan då utvecklade, samt att han desslikes i hög grad är, hvad sista stafvelsen i hans namn redan symboliskt antyder. Hr Hessler å sin sida har icke sparat någon möda för att söka anskaffa en god trupp, och lärer dessutom komma att bjuda på åtskilliga nya originalpjeser at svenska förtattare. Simpromotionen i Thorsdags var i allo egnad att äterupplifva intresset för en af de vackraste och på samma gång mest gagnande af alla idrotter, neml. simkonsten. När man såg den djerfhet, hvarmed till och med halfvuxna pysar, föga öfver en aln och en tvärhand långa, vågade sig på hufvudet från en trampolin så hög som ett hus, var det säkerligen mången, som föresatte sig att mera grundligt utbilda sina anlag i den ädla konsten, som fattade ett manligt beslut att riktigt gå till botten med saken. I likhet med hvad som vid skålen för promovendi yttrades af promotor, tro vi att sådane högtider som den nu försiggångna, om de årligen återkomma, kraftigt skola bidraga till att utveckla det intresse och de anlag för simkonsten, som äro så säregna för kustbon. Förtalet, hvem känner icke, hvem har icke varit utsatt lör dess smygande och lömska antall. Mången gång har det lyckats baktalaren att fläcka och i stoftet nerdraga den oskyldige, men, Gudilof, verlden är icke så ond att icke i de flesta fall det går som när man andas på ett spegelglas, det förmörkas visserligen, men endast tör ett ögonblick och när dimman skingrat sig ser förtalaren endast sina egna af hat och förtrytelse förvridna anletsdrag i det klara glaset. Seribe har från scenen visat oss en präktig bild af huru af en liten förtalets gnista kan bli en stor eld och Rossini har i toner mästerligt behandlat samma ämne. Dock så länge verlden står, så länge skall förtalet existera, städse dock döljande sig i mörkret, närande sig af de giftiga dunster, som uppstiga från afundsjukans och hämndlystnadens dyiga träsk. Att understundom äfven samvetet kan bringa en baktalare till bättre tankar, finner man af töljande i sitt slag särdeles egendomliga annons, som nyli