Göteborgsposten – 21 augusti 1865, sida 1

att när han talade så skämtade han endast. Under ransakningen ådagalades ej en misstanka att er onkel Silas var inblandad i saken, med undantag af de frågor mr Manwaring famställde. Ilvilka voro de? frågade jag. — Jag har verkligen förgitit det; men de förolämpar de svårligen er onkel, och det uppstod en liten scen. Mr Manwaring tycktes tänka att någon kommit in i rummet på något sätt. Genom dörren kunde det ej vara, ej heller genom skorstenen, ty de funno ett jerngaller midtöfver Skorstensröret, nära myningen. Fönstret var beläget utat en gård ej större än ett balrum. De gingo ned och undersökte den, men ehuru marken under fönstret var kuktig, kunde de ej upptäcka ringaste tecken till fotspår. Så vidt de kunde utfundera saken, hade den ej tillgatt på annat sätt än att mr Charl hermetiskt inneslutit sig i sitt rum och derefter afskurit sin hals med sin egen rakknif. — Ja, sade jag, det var ju fullkomligt otänkbart annat, då fönstret var fastskrufvadt och dörren last på innersidan, och intet tecken fanns att någon försökt komma in. — Alldeles så; och när väggarne blefvo undersökta och, såsom er onkel Silas föreskref, panelningen några manader derefter då pratet blef högljuddast bort togs, blef det uppenbart att det ej fanns nagon dold ingang till rummet. — Sålunda var svaret på allt detta förtal helt simpelt att brottet var omöjligt, sade jag. Huru förskräckligt att ett sådant förtal skulle fordra något svar alls! (Forts.)