Göteborgsposten – 19 augusti 1865, sida 2

kättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. Undersökning forevar igår i poliskammaren angående en brandtdräng A. J. Andersson, hvilken på eftermiddagen förliden Söndag bortgick ur sitt hem utan att återfinnas förrän hans döda kropp i går morse befanns uppfluten i Gamlestadselfven. Några personer, hvilka på Söndagsaftonen sammanträffat med honom, hördes upplysningsvis. Droskkusken J. P. Bjornberg berättade dervid följande: B. hade sent på Söndags afton från en krog å Stampgatan hört Andersson, som var något öfverlastad, och en annan person till Gullbergsbro. A. ville derefter åka vidare till Redbergslid. Kommen dit begärde han att bli körd till Gamlestadsbro. Sedan han betalt för åkningen, fick han äfven sin vilja fram, Vid Gamlestadsbro begärde han att få veta vägen till Ekmans eller i allmänhet till Hospitalsbergen. B. visade honom hur han skulle gå, men A. ville att B. skulle köra efter honom, så skulle han, Andersson, gå före och visa vägen. Derpå gick dock ej B. in. (Ett par andra personer som hördes bestyrkte kuskens uppgifter i denna del.) Sedan de en stund talat om saken, begaf sig A. af på den väg som leder åt höger från Gamlestadsbron. Kusken reste äter hem, utau att veta hvart karlen tagit vägen. — A. syntes ej rätt veta hvad han ville. A:s hustru, som var närvarande vid förhöret upplyste att A. ej visat tecken till sinnesrubbning eller grubblande lynne. Samma eftermiddag som han försvann hade han låtit öppna ådern. Något spår till yttre våld hade ej å den döda kroppen förmärkts, — Niklas Andersson i Herryd, en liten bonde från Mark med putslustigt utscende och till naturen något enfaldig, hade varit nog mån om sina styfrar att blott af den anledning att han förlorat en summa af 6 rdr 75 öre, hvilka utan tvifvel tagit vägen till en hans landsmaninnas kjolsäck anmäla denna, hvars namn var Lovisa Svensson, för stöld, och detta oaktadt hon var dotter till hans förre husbonde. Historien hängde så tillsammans: Niklas A. hade jemte Lovisa Svensson begifvit sig ur staden, men kunde naturligtvis ej underlåta att dröja i en af de lockande bodar, hvilka i Galgkrogarne utgöra lorgärdarne till det stora Mercurii-tempel, som kallas Göteborg. 1 denna bod tog Niklas A. fram sin portmonnä — ven penningpung, som var gjord af samma tyg som hans egen rock — och lade den på disken. I detsamma gaf honom Lovisa i uppdrag att i en annan bod köpa bränvin, hvilket angenäma uppdrag A. skyndade sig att utföra. Lovisa kom efter honom med så väl sin som hans häst och båda satte sig upp på sina akdon samt kuskade iväg. Då de hunnit till Kallebäcks källa föll dock A., som lärer varit något beskänkt, på den tanken att känna efter om han hade sina penningar med sig. Han sökte i alla både möjliga och omöjliga gömmor i sin drägt, men förgäfves. Penningpungen, Åaf samma slag som rocken, kuude icke återfinnas. Då vände ban tillbaka till boden i Galgkrogarne och bodbetjomen der berättade honom, att han sett portmonnän, att han trott den vara hans följeslagerskas och att han, älskvärdt skämtande som bodbetjenterna till följe af sin natur alltid äro, yttrat till henne dels Latt det vore en ful portmonnä hon hade, ehuru der funnes fullt upp med kontanter och dels att hon i densamma utom kontanterna måtte an sin kistnyckel förvarad. På båda dessa anmärkningar svarade Lovisa ja. Han tog emellertid penningpungen och mde den på ett annat ställe å disken. Den var nu vid Niklas A:8s återkomst försvunnen, oaktadt blott en karl som köpt sill varit inne i boden och dervid hållit sig på annan sida än der portmonnäen låg. Lovisa Svensson, som vid polisförhöret inställt sig, bedyrade sin oskuld, yttrande att man kunde sätta henne i Finkan eller hvar som helst; hon kunde lock icke påtaga sig nägot, som hon ej gjort. Vidare förklarade hon att förutom henne ett par andra qvinnor samtidigt innevarit i boden. Målet förvisades till vederbörlig domstol. Lovisa Svensson får emellertid vistas på fri fot. — Arbetskarlarna A. G. och A. M. Kramer, far och son, hade för nagon vecka sedan varit ute på förlustelse. För att adla njutningen af drufvans safer hade de uppsökt ett ställe der desamma förtäras under det konstens genius omflägtar Bacchidyrkaren med sina vingar, med ett ord de hade gått in på en hundfröjd a Lilla berget, hvarest trenne damer ned thy åtföljande pianist lära gifva emusikaliska iftonunderhällningar. Sedan de båda i fulla drag njutit af detta nöje skulle de begifva sig åter till sin bostad å Hisingen. Kommo de så till Sänkvarfvet. De ropade på båt från andra stranden, men ingen hörde deras röster. Sedan de stått der funno de huru litet lönande det var att midt i becksvarta natten från den ena stranden af rivieret söka att väcka personer hvilka lågo och sofvo på den andra. De gingo lerföre in i färjhuset på Sänkvarfvet och lutade sigt, såsom fadren Kramer uttryckte sig. Då de vaknade funno de med mindre behaglig öfverraskning att sonen hade förlorat en rock och en mössa som han lagt