Göteborgsposten – 17 augusti 1865, sida 2

— Jag har aldrig hört något derom, sade jag. Vi tystnade båda. Hon blickade tankfullt i kaminelden; stormen dånade derute och tycktes skaka hela det gamla huset. — Men onkel Silas kunde ej hjelpa det, sade jag slutligen. — Nej, han kunde ej hjelpa det, upprepade hon torrt. — Och onkel Silas blef ... Jag vågade ej fullborda meningen. — Han blef af några misstänkt att ha dödat honom, tillade hon. Här uppstod en ytterligare lång paus. En outhärdlig känsla bemäktigade sig mig. — Men n misstänkte honom ej, kusin Knollys? sade jag, darrande rätt mycket. — Nej, svarade hon mycket skarpt. Jag har sagt er det förut. Naturligtvis gjorde jag det ej. Åter blef det tyst en stund. — Jag önskar, kusin Monica, sade jag närmande mig tätt intill henne, att ni ej sagt det om onkel Silas, att han liknar en trollkarl som sänder sina andar ut med vin: den för att lysna. Men jag är mycket glad att ni aldrig misstänkte honom. Jag fattade med dessa ord hennes hand och blickade upp i hennes ansigte med jag vet ej hvad för uttryck. Hon såg ned i mitt med en sträng och stolt blick, som jag tyckte.