Göteborgsposten – 17 augusti 1865, sida 1

XXNLI. Onkel Silas historia. Stormens ljud erinrade om spökhundarnes skällande och jägarnes rop i sagan om den vilda jagten — en ursinnig och öfvernaturlig musik, som i min fantasi utgjorde ett passande ackompagnement till samtalet om denna gåtlika person martyr engel — demon onkel Silas, med hvilken mitt öde nu var så underligt hoplänkadt och hvilken jag började att frukta. — Stormen blåser från detta håll, sade jag med handen och blicken utvisande den riktning jag menade, ehuru fönsterluckorna voro tillstängda och gardinerna nedsallda. Jag såg denna afton huru alla träden böjde sig åt detta håll. Derborta står den stora ensliga skogen, hvarest mina älskade föräldrar hvila. Oh, huru förskräckligt att i sådana nätter som denna tänka på dem — ett hvalf! — fuktigt och mörkt och ensligt — under stormen. Kusin Monica blickade tankfullt i samma riktning och sade med en litt suck : — Vi tänka för mycket på de stackars kroppsliga qvarlefvorna och för litet på den ande som lefver för alltid. Jag är säker på att de äro lyckliga. Hon drog en ny suck och fortfor: — Jag önskade att jag vågade hysa ett lika förtröstansfullt hopp för min egen räkning. Ja, Maud, det är sorgligt. Vi äro sådana materialister, vi kunna ej bjelpa att vi känna så Vi förgäta huru väl det är för oss att