Göteborgsposten – 16 augusti 1865, sida 1

AäA 2W2 — vittna om de öfriga och öfvertyga mig huru ryslig hela denna tid var. Nästa dag var begrafningen, denna förskräckliga nödvändighet, då den älskade af svartklädda vänner bäres bort från sitt hem utan ett farväl, för att för framtiden ligga långt borta, försakad och öfvergifven, under sommarens tryckande hetta såväl som under dagar af köld och snö och stormande nätter, utan ljus eller värma, utan en röst nära sig. Oh, död! fasans konung! Kroppen skälfver och själen förlorar allt mod inför dig. Det är fåfängt att med händerna tryckta öfver våra ögon förjaga din bild; den förskräckliga gestalen kan ej utestängas. Jag kände ett slags lättnad då ceremonien var öfver. Så länge den var ogjord, var det ännu alltid någonting som hängde tillsammans med den sorgliga händelsen. Hvilken underlig tomhet i huset! Ingen egare — ingen husbonde! Jag var nu beröfrad denna oersättliga kärlek, som aldrig rätt uppskattas förrän den är förlorad. Många menniskor ha erfarit den bäfvan som är förenad med sorg under sådana omständigheter. Det rum der din stackars aflidne i allmänhet vistats var nu utrymdt. Säng och gardiner voro nedtagna, möbler flyttade; mattor borttagna, fönster öppnade och dörrar tillslutna. Sängkammaren och förmaket skulle framgent för mången dag förbli obebodda. Hvarje förändring som vidtogs slog mitt hjerta som en förebråelse. Jag sug denna dag att kusin Mor ica gråtit, som jag tror för första gången efter hennes ankomst till Knowl, och jag älskade henne mera för det och kände mig trö