Göteborgsposten – 12 augusti 1865, sida 2

aren fann det förmodligen med sin personliga säkernet mest öfverensstämmande att söka få reda på de: om till honom sålt oxen. På Utby, i närheten al Jamlestaden, anträffades också ganska riktigt denne )erson, hvilken befanns vara Joh:s Andersson, som arit torpare under Floda och sedermera tillåtits bo var på en torplägenhet, Högboholm, under samma gendom. . Vid förhöret om saken igår i poliskammaren pätod den tilltalade att han vid tiden för Alingsåsnarknaden — d. 13 Juni — wälfat tillsammans med n karl, hvilken han ej närmare kände än att han vet let mannen kallades Knipe-Kalle. Denne hade lofvat honom, att om han ville här i staden försälja en lonom tillhörig oxe, skulle han derföre erhålla ett acksamhetsvedermäle af 5 rdr. ÅA. åtog sig uppdrar get och natten till påföljande Söndag möttes de båda ikt ett par riktiga banditer på landsvägen vid Lerum, ler oxen öfverlemnades i Å:s vård. Han begaf sig hit och fick den såld för 35 rdr hos ofvannämnde slagtare, Emanuel Andersson. Då de en gång senare råkade tillsammans proponerade Knipe-Kalle att A. skulle åt honom sälja ytterligare en oxe. A. skulle dervid yttrat betänkligheter, gående derpå ut att om oxarne vore stulna kunde han sjelf råka illa ut. Knipe-Kalle erbjöd honom då halfva vinsten, och nu gaf han med sig. Äfven denna oxe försålde han för 35 rdr till Emanuel Andersson, af hvilkan han Om Söndagen fått 25 öre i handpenningar på affären. Slagtaremästare v. Reis intygade att den senare oxen är värd minst 100 rdr, ett värde som af tillkallade vittnen från Floda vitsordades. Emanuel Andersson åter förnekade å sin sida häftigt att oxarne varit värda mera än han gifvit, och påstod att han ej haft skäl misstänka A., som med enfaldig min berättat det han för 40 rdr köpt oxen af sin far som skulle köpa en ko i stället. Målet remitterades till Wettle häradsrätt. A. qvarsitter i cellfängelset, men fann poliskammaren oj för godt bisalla åklagarens anhållan det Em. Andersson måtte förklaras skyldig träda i häkte. 80 — ombord på en norsk brigg med det sredliga namnet Fraternitas (Broderlighet) hade d. 2 d:s styrmannen och kocken gifvit hvarandra stryk, och blef i följd deraf kocken häktad samt var i går inställd i poliskammaren. Styrmannen, hvars namn var Aanen Tjomsaas, berättade att kocken Ole Abrahamson under hela resan från Kristiansand varit uppstudsig och att han särskildt visat sig sådan ifrågavarande dag, då styrmannen tillsagt honom att fara i land och hemta mätare. Styrmannen gaf honom då en örfil, hvarpå kocken fattade honom om lifvet och slog honom i däcket så att han skadades i sidan och blef för någon dag sängliggande. Kocken förnekade att ha varit stursk, hvilket icke heller någon af de afbörda vittnena hört honom vara. Han erkände deremot att han kastat styrmannen i däcket efter att af honom ha fått tvenne örfilar. På kaptenens å Fraternitas begäran frigafs kocken sör att hemsändas till Norge. Protokollsutdrag rörande undersökningen skulie lemnas kaptenen, för den händelse han beslutade anställa åtal mot honom enligt norsk sjölag. Från Stockholm. Ångf. Bore medhade på sin resa från Lubeck till Stockholm d. 28 Maj sistl. år bland annat en bur med deri förvarade tre par dulvor af ett mera sällsynt och dyrbart slag, tillhöriga en af passagerarne, grosshandl. G. Fris i Stockholm, Vid ångfartygets ankomst till Stockholm tillsade hr Fris, innan han gick i land, styrmannen ombord att vårda och tillse dufvorna, till dess hr F. kunde sända ned ett bud för att afhemta desamma. Någon stund derefter infann sig ombord ett stadsbud, som sade sig vara skickadt af hr F. för att hemta dufvorna, hvilka äfven lemnades till stadsbudet. Då emellertid straxt derefter ett annat bud från hr F. anlände ombord å Bore i samma ärende, vanns den upplysning att stadsbudet icke blifvit skickadt af hr F., utan hade ett bedrägeri blifvit begånget, hvarför saken anmäldes till polisen, som genast satte sig i rörelse för upptäckandet af bedragaren. Detta hade sig dock icke så lätt. Visserligen fick man genom efterfrågan å samtliga Stockholms stadsbudskontor snart reda på att det varit stadsbudet vid Abjörnsons kår Wallin, som från Bore hemtat dufvorna; men Wallin hade intet annat att upplysa, ängatt han straxt efter Bores ankomst blifvit å Skeppsbron af en person, som brutit på tyska, anmodad mt för grosshandl. Fris räkning från Bore afhemta dufvorna, samt att Wallin, efter att hafva med anledning häraf hemtat desamma, derefter burit dem åt nämnde person till Stora Gråmunkegränd, der denne, efter att ha liqviderat Wallin, vidtalat en i gränden stående gosse att bära dufvorna vidare. Sedan man derefter med W:s tillhjelp fått reda på denne gosse, hvilken aflöst W. i att bära dulvorna, erhölls slutligen den upplysning, att bedragaren vore en i Stockholm boende tysk, körsnären Carl Wilhelm Meijer. — Som Meijer lofvade att i godo uppgöra saken med hr Fris, så att denne icke skulle drabbas af någon förlust, gjorde hr F. till en början icke några påståenden mot M., men då flera månader förflöto utan att den utlofvade uppgörelsen lät höra af sig, anmälde hr F. bedrägeriet, tör anställande af åtal, hos sta fiskalen Kock, hvilken lät instämma Meijer till rådhusrätten, der målet under åtskilliga rättegångsdagar forevarit. Meijer, som icke kunnat törneka att han låtit afhemta dulvorna, har under målets handläggning sökt göra troligt, att detta skett af misstag sålunda, att M., som efter Bores inträffade ankomst till Stockholm ifrågavarande dag infunnit sig ombord för att efterfråga af M. från Läbeck införskrifna dufvor, vid äsynen af de nu ifrägavarande, trott att desamma voro de af M. införskrifna. Emellertid hafva dessa M:s uppgifter råkat stå i strid så väl med stadsbudet Wallins berättelse, det M. anmodat W. att vid dufvornas afhemtande helsa från hr Fris, som också med den omständigheten, att, enligt flera vittnens intygande, en adresslapp med hr Fris namn varit fäst vid buren, hvari dulvorna voro förvarade. Sistl. Onsdag afkunnades i målet utslag, hvarigenom Meijer dömdes att för sitt berörda bedrägl ga förfarande undergå 2 månaders fängelse. Från Köpenhamn. I Dagbladet? för d. 9 d:s läses: En i Skandinaviska hotellet boende grosshandlare från Göteborg, hvilken logerade i samma rum som en ung svensk från Stockholm, hvars bekantskap han gjort på öfverresan med ångbåt till Köpenhamn, och för hvilken han fattat intresse, saknade en afton, efter hemkomsten från en lusttur i Seeland, i sin öppnade koffert, hvartill nyckeln låg på en kommod i rummet, en svensk tan A CFgel några danska gedlar en onldhröstnal och