Göteborgsposten – 12 augusti 1865, sida 2

i i ö :; 38 . . Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. I För några dagar sedan förlorade en fattig enka Catharina Andersson nere på Skeppsbron en por :monnä, innehållande 1 rdr 78 öre. Gumman märkte ej senast förlusten, utan gick vidare. Emellertid upphittades portmonnäen af en skeppare Joneson, men il letsamma framträder arbetskarlen J. F. Thorin, rycker portmonnän ur skepparens hand och förklarar att fyndet tillhör bonom och att han nyss tappat den. Skepparen yttrade dervid: Såg mig, ester ponmonnåen är din, huru mycket som låg i densammak. Eu rar, svarade Thorin utan betänkande. Nej, svarade skepparen, jag såg att der åtminstone fanns 1 rdr 75 ore. Ja, jag nämnde blow hvad som fanns i sedlar, icke småplocket i sillver, förklarade Thorin med en börsmagnats min, och dervid förblef det. Sedan gumman Andersson märkt sin förlust kom hon åter ned till bron och fick höra att en portmonnä blifvit hittad, hvilken T. törklarade vara sin. Gumman grät och bad att han måtte återlemna portmonnäen, hvilken hon var öfvertygad skola tillhöra henne. Thorin körde emellertid bort den stackars gumman, förklarande att han icke mera hade portmonnäen, hvilken för öfrigt var hans. Vid polisförhöret i Thorsdags bedyrade Thorin att han förlorat sin egen portmonnå, aw den som af skepparen Jonsson hittats mycket liknat denne, att han derföre tagit den ifrågavarande samt atv han nu åter förlorat densamme. Hade han sctt närmare efter, något som aldrig föll honom in, då han var så öfvertygad om att det var hans egen forlorade port monnå. skulle gumman naturligtvis återfått hvad hon förlorat. Då denna historia lät mer än lofligt otrolig och de upplysningsvis hörda personernas berättelser tydligen angåfvo, att Tnhorins tilltag varit det mest olörskämda man kan tänka seig, införpassades den tilltalade till cellfängelset. Målet remitterades till radhusrätten. — Besättningskarlen Johannes Svensson från Lilla Edet, på opades i Thorsdags, och framför dombordet fördes en högst ömklig flgur. Trasig och smutsig darrade han så i hela kroppen att han knappt kunde stå — till hvilket resultat rädslan och slappheten från ett dagen förut intaget bastantare rus syntes ha samverkat. Den stackars uslingen hade nu råkat fast på följande sätt: Han hade i onsdags gått i land för att köpa proviant för sin båt. I stället för att sörja för sina kamraters lekamliga välbefinnande såg han sitt eget tillgodo i så rikt mått att han fram på qvållen var mer än lofligt välplägad. Han hade IIkväl, tack vare den försyn som särskildt säges vaka Över drinkare, lyckats undgå polisbetjeningens bliekar och hamnade så slutligen på en Anders Josefsson från Tjörn tillhörig fiskarebat i Stora hamnkanalen. Besättningen på båten snarkade redan i sin plikt, då den objudne gynnaren trädde ombord Han lade sig uppe å däcket, men hade ej legat länge förrän han under ruset fick den olyckliga ideen au undersöka innehållet af Årummet å båten. Luckan till detsamma var halföppen, och då han stack ned armen genom densamma fick han genast tag i en halfvåla de magnifikaste spillångor, och omvändande den plägseden att taga supen på fisken, tog han fisken på den förutgående flytande förtäringen. Han lade långorna på axeln och knallade sig i väg från båten, följande Norra hamngatan utefter. Han förblef dock icke obemärkt. På sin förande skuta, ett stycke irån den der fisken fångades, sat qvar i qvällens sena frid en man sisksaltaren Jonasson hvars betraktelser icke tillolöto hans blick för hvad som tilldrog sig utom hans egen sfer. Han såg Svensson, der denne ilade undan, jagad af sitt onda samvete och nedtryckt af spillångorna. — Det är ej rät) tid att köpa fisk midt på natresonnerade Jonason mycket riktigt för sig sjelf anropade följaktligen Svensson. — Hvar har du köpt långorna? frågade han. — Al en fiskare från Lysekil, svarade den tilltalade. — Huru mycket har du gifvit för dem? — En rår och tolf skilling, svarade Svensson. Nu vet dock hvar och en att spillångor kosta minst tre rdr 25 öre halfvålan, och Svenssons uppgift måste derföre låta särdeles missljudande i en fisksaltares öron. Det hjelpte deriöre icke att han ändrade sin uppgift, då han märkte att han huggit i sten, utan polis tillkallades och S. fördes med fisken på ryggen högtidligen upp i polisvakten. Den tilltalade erkände vid polisförhöret sin sörbrytelse. Malet remitterades till radhusrätten och 8 tilläts vistas på fri fot. För snatteri straffade Elias Johansson från Ma den i Lundby stod i Thorsdags i poliskammaren till. talad för att från arrendatorn af Qvillebäcks färja h: stulit en båt värderad till 60 rdr. Den tilltalade hade i Onsdags på natten gått ombord å engelska brigger Indiana, men då besättningen som misstänkte, hvad son väl för öfrigt var hans mening, att han ämnade stjäla antastade honom, sprang han direkt i sjön. Han upp fiskades åter och öfverlemnades tilll nattvakt. Bäter tog man vara på, och då det följande dag anmälde att en båt blifvit stulen, låg det nära till hands at antaga det denna båt var densamma som Elias J. in nehaft. Så var äfven fallet. Den tilltalade påstod sig blott ha lånt båten fö att sätta sig öfver elfven. Målet remitterades till Hisings häradsrätt. J. införpassades till cellfängelset. ten, och Elia : — I medlet af förl. Juni månad bortstals från er beteshage å egendomen Floda en brukspatron Prosch witz tillhörig dragoxe. Det antogs att oxen blifvi af tjufven förd öfver ett ställe af den hagen omgifs vande stenmuren, hvilket var sönder. På stenarn derstädes syntes nemligen hår, hvilket antydde at oxen blifvit skadad då han passerat stället. Mari