Göteborgsposten – 11 augusti 1865, sida 2

Konstinotis. Till Helsingfors ha ifrån Paris anlandt tvenne nya originaltaflor af svenske målaren Hertzberg, hvilka under några dagar komma att utställas i Ulrikasborgs brunnshus. Den ena föreställer Raphael i sin atelier, den andra en katolsk bönestund ute i det fria. älbetänkt förslag. Stockholms Börstidning väcker i sitt senaste nummer förslag om, att hrr domhafvande i landsorten måtte, på samma gång de otficielt kungöra konkurser, afven låta en uppgift öfver aktiva och passiva medfölja. Såsom skäl härtill uppgif ves den omständighet, att nämnde tidnings, stundom rätt långa listor öfver konkurser aftryckas i många utländska tidningar, åtföljda at reflexioner, just icke egnade att stärka vår kredit i utlandet. Sattes man, genom den föreslagna åtgärdens tillämpning, i tillfälle att meddela äfven cessionanternas aktiva och passiva, oftast uppgående till obetydliga summor, skulle utlänmngen kunna inse, det förhällandena icke äro så farliga, som de långa listorna tyckas antyda. Italienska armeen. N. Dagl. Allehandas Turiner-korrespondent skrifver i sitt senaste bref, dat. d. 28 Juli, bl. a.: Från Valdieri kommer konungen at: begifva sig till ofningslägren i San Maurizio och Somma, som till fasa och plåga för de stackars soldaterna ännu icke äro slutade. Soldatens lif i ett italienskt läger är ingalunda, såsom t ex. i Chålons, någon förlustelse, utan en verklig tortyr. Den djupa sanden och ett ständigt damm, i synnerhet på lägerplatsen vid Somma (i Lombardiet) göra vistelsen derstädes hardt när odräglig. De tält som begagnas äro alltför tunna för att erbjuda tillräckligt skydd mot de brännande solstrålarne, och sjeliva exercisen är trägnare och långt mera ansträngande än i Chålons, utom det att den italienske soldaten icke har så lätt beklädnad som den franska. Också är helsotillståndet bland trupperna i år långt ifrån tillfredsställande, ehuru lyckligtvis ännu inga fall af kolera afhörts. Soldaten längtar tillbaka från lägret till kasernen, i stället för att det i andra länder plägar vara tvärtom. Förströelser, såsom spektakler o. d., komma här aldrig i fråga. — San Maurizio är föga bättre än Somma: en jemn enformig slätt, som på en betydlig omkrets saknar hvarje tecken till skog. — Sjelfva kronprinsen, ehuru en vän af fältlifvet, infinner sig ogerna i lägren, och kommer konungen någon gång dit, få soldaterna visserligen någon tillökning i den vanliga ransonen, men icke kaffe och vin, såsom vid dylika tillfällen den franska soldaten. Manörrerna upprepas minst tre gånger i veckan, och instruktionssystemet är öfver hufvud här mera krångligt och besvärligt än annorstädes Deremot kan man icke säga annat än att italienska soldaterna behandlas synnerligt väl och kanske bättre än något annat lands i Europa. Det gör ett särdeles godt intryck att se huru officerarne, anda upp till öfversten, kamratlikt bemöta gemene man, oeh huru hvarje deras ord andas fosterlandskänsla. Den italienska soldaten, ända från den bildade lombarden till den halfvilda, djuriska sicilianaren, som dock icke heller är alldeles utan en viss intelligens, vet att han har ett värf att uppfylla och är stolt öfver sin krigarrock Osämja mellan soldater och andra medborgare är dock högst sällsynt här i landet. Den stränga rangskilnad, som i många andra stater iakttagas mellan knektar af olika grader, vet man ty värr icke af inom den nuvarande italienska armen; men så är också kårandan härstädes ännu föga utvecklad. Afund och agg kunna endast existera mellan officerare, som ständigt tjenat vid den reguliera armån, och sådana, som tillhört de frivilliga i Garibaldis sydarmå, hvadan ock dueller, som på senare tiden beklagligen ganska ofta förefallit inom officerskåren, i de allra flesta fall varit föranledda af en slik afundsjuka. De nyutskrifna sicilianska soldaterna (som man torde veta, hade Sicilien ingen militärutskrifning under bourbonerna) äro fogliga och läraktiga nog, men temsigen Jat: De tycka icke mycket om att ligga i garnison i Ofra Italien och uppehålla sig helst i Toscana. På det hela taget är det italienska inlanteriet, hvad de piemontesiska, lombardiska och toskanska regementena beträffar, mycket väl disciplineradt och skall nog bestå ett prof; deremot är det som det kan med disciplinen bland romagnolarne och neapolitanarne. Neapolitanaren är fallen för att räsonnera, och det faller honom icke så sällan in att kriticera sina förmäns befallningar; romagnolaren, liksom öfver hufvud central-italienaren, är stolt och tål inga förödmjukelser. I Romagna, Markerna och Umbrien skall Italien ötver hufvud aldrig kunna erhålla goda soldater. Elitkåren inom vårt infanteri utgöres af bersaglieri, som äro utmärkt goda skyttar och äfven redan ådagalägga en rätt god kåranda. De stå icke efter de franska jägarne och skulle nästan kunna mäta sig med de tyrolska, ty om de s nare hafva bättre naturliga anlag, ersättas de hos bersaglieri genom en förtrasflig skola. Med genioch kavalleri-kårerna är det deremot icke riktigt väl bestäldt; den förre saknar ännu mycket af teknisk utbildning, och den senare lider brist på dugliga hästar; för öfrigt synes italienaren just icke danad till ryttare. Artilleriet åter har gjort betydliga framsteg och utmärker sig, särdeles det piemontesiska, för en utomordentlig färdighet i att handtera det tunga skjutvapnet. ERE Från Uufvudstaden. Hr O Targeaelaw e2ekulla 8 afnrasan