Göteborgsposten – 10 augusti 1865, sida 2

än hvad som förut är kändt. Dock tyckes man på bada hallen vilja så mycket som möjligt minska oron för en brytning, ty båda parternas officiösa organer äro åtminstone i det sallet enstämmiga, att de säga, det man ännu ej uppgitvit hoppet om en öfverenskommelse. Dessa bemödande synas likväl icke, åtminstone inom affärsverlden, utöfva någon efiekt, ty de tyska fondbörserna äro öfverallt mycket förstämda, hvartill väl mycket bidragit det af Berlins Börsenzeit. utspridda rykte, att Bismarck ej allenast vacklar, utan tillochmed begärt sitt afsked, samt att hans efterföljare redan är utsedd, neml. grefve Manteuflel, hvilket skulle vara ett steg i försonlig riktning mot Österrike. Men så långt nar det väl ännu icke kommit. Antagligen kan man emellertid göra af hvad man känner den slutsats, att Österrike endast då vill på fullt allvar bjuda Bismarcks politik spetsen, om det kan uppträda på hela Forbundets vägnar. Vill t. ex. förbundsdagen icke besluta sig för att mobilisera sina armekårer och ställa hela styrkan under österrikiskt öfverbefäl, kan en gemensam aktion icke bringas till stånd. Alldenstund en sådan enighet är svär att uppnå, emedan en förfärlig hvälfning i Tysklands hela såväl inre som yttre ställning skulle kunna deraf följa, tyckes hela situationen icke vara så alldeles ogynsam för Preussen. Känslan häraf nedtrycker synbarligen Österrike; åtminstone skrifves från Wien: I vära regeringskretsar råder missbelåtenhet med några tyska mellanstaters hållning, i det man tviflar om möjligheten af en solidarisk handling i den slesvigholsteinska frågan. Man hade isynnerhet litat på Bayern, men denna stat tyckes ej hugad att inkomma med ett ändamålsenligt förslag vid förbundsdagen. Med Sachsen föras ännu förhandlingar af samma orsak, men man väntar sig ej mycket härat, fastän Sachsen skall vara stämdt för energisk handling. Om Österrikes fordringar på mellanstaterna kan man i öfrigt så ett begrepp af följande uppsats i en af dess officiösa artiklar, deri det heter: Preussen betraktar hertigdömena som ett eröfradt land och sätter sina storpreussiska tendenser i st. f. Tysklands nationala intressen. Häri ligger en stor fara ej allenast för förbundets, utan äfven för de enskilda staternas och hela Tysklands existens. Det är härom det gäller, ingalunda om en tvist mellan Österrike och Preussen, hvartill mellanstaterna kunde vara likgiltiga åskådare. Österrike sjelft skall nog veta att sörja för, att dess egen ära, dess egen värdighet och dess egna intressen förbli okränkta. Men om mellanstaterna önska, att Österrike äfven skall försvara deras intressen, om de vilja upprätta ett fast bålverk mot den hotande preussiska hegemonien, om de vilja upprätthålla den federativa principen och häfda det nationala Tysklands ide, då böra de icke inskränka sig till att då och då väcka förslag, hvilka Preussen utan vidare förkastar; härigenom undergräfva de ej allenast förbundets anseende, hvilket vid hvarje nytt nederlag måste sjunka djupare i Europas ögon, utan äfven sin egen existens. Deras uppgift är tvärtom att slutligen en gång idka realpolitik och framför allt sätta Österrike i stånd att verkligen uppträda ej allenast för sig sjelft, utan på Tysklands vägnar. Mellanstaterna böra lemna all småaktig afundsjuka och framkomma med klara, bestämdt formulerade förslag, såframt de vilja understödja Österrike; de måste kort sagdt sätta Österrike i stånd att uppträda som repesentant för 50 millioner! Om mellanstaterna kunna fatta ett sådant beslut skall den sleav gholsteinska frågan snart vara löst i full öfverensstammelse med Tysklands intressen. Österrikiska regeringen har låtit kalla sina gesandter i Berlin och Dresden till Wien. Å andra sidan uppträder Preussen äfvenledes skarpt mot Mellanstateraa, hvilka nu tormligen stå mellan tvenne eldar. Bismarcks tidning, Rordd. allg. 2eit. för i Lördags utvecklar i en ledande artikel, att Mellanstaternas senaste förslag till Förbundsförsamlingen (om snart inkallande af hertigdömenas ständer och Slesvigs indragande i tyska förbundet) är alldeles olagligt, dels derför att Förbundet icke kan blanda sig i frågor ang. ständernas förhållande till landsherrren, Sätramt denne icke påkallar dess bistånd mot ett uppror, dels derför att Slesvig ligger alldeles utanför Förbundets område och scke kan genom ett majoritetsbeslut i detta upptagas. Förslaget kan derför endast betraktas som ett medel att framkalla politisk agitation, och en hvar måste förvånas öfver, att det just utgår ifrån stater, hvilkas politiska existens är nära sammanknuten med Förbundet. Bladet säger till sist: Preussen har i 50 år uppfyllt sina förbundspligter med all trohet, allvar och uppoffringar. Det skull ej heller i framtiden aflägsna sig en hårsmån från dessa pligter, huru orättyst de än kunna vara fördeslade och huru föga de öfverensstämma med dess särI skilda intressen. Om man emellertid från andra si