Göteborgsposten – 10 augusti 1865, sida 2

mer än ett är sedan affordrades mig uf er aflidae far, mr Austin Ruthin af Knovl, för hvilken jag hyste en djup tillgifvenhet och högaktning, samt med hvilken jag dessutom var liktänkande i religiöst afseende. Det har varit en svår stöt för er, miss? — Ja, i sanning, sir. — Jag har en doktorsgrad — jag ir medicine dr, miss. Liksom St. Lukas prest och läkare. Jag var en gång praktiserande, men det är bättre som det nu är. Då ett stöd sviker, förser herren oss med ett annat. Lifvets ström är mörk och besvärlig; huru så många af oss komma öfver utan att drunkna, har jag ofta undrat på. Bästa sättet är att ej se för långt framför sig — blott från den ena stenen der man kan sätta sin fot till den andra; och fastän ni kanske väter er fot skall herran ej låta er drunkna — det har han ej tillåtit med mig. (Forts.) Plockgods. Toiletteobehagligheter. UHettan är nu för tiden så stark i Paris, att verldsstadens skönheter tvingas att mot all logik gå med ännu tätare slöjor än om vintern. Den af hettan framkallade transpirationen bringar nemligen smink, kolpuder, klister, gummi, krita 0. S. V., som alltsammans hörer till en pariserskönhets nödvändighetsartik i oordning. Nästippen blir svart af kolet, läpparne hvita af an, den röda färgen utbreder sig under ögonlocken och den bruna färgen löper ut i mungiporna. En viss furstinna, som efter en promenad i parken såg sig i spegeln, blef så förfärad ösver sitt utseende att hon straxt packade in och for till sitt slott i Tyskland. Oaktadt man skulle kunna förtjena mycket derpå, har likväl ingen lyckats uppfinna ett medel, hvarigenom men skulle kunna fasthålla färgerna på det ställe der de äro anbragta, och den starka hettan ruinerar derföre all skönhet.