Göteborgsposten – 9 augusti 1865, sida 2

Hon kysste mig under tystnad; hon gick bort och fram med mig samt gjorde sitt bästa för att trösta mig. — Jag tror nästan, kusin Monica, att jag önskar att att se honom ännu en gång. Skola vi gå upp? — Såärida du ej verkligen önskar det mycket, så tror jag, min älskade, att det vore bist att ej bry sig om det, Det är lyckligare att erinra sig dem sådana do voro; en förvandling eger rum, som du vet, min älskade, och det ligger sällan någon tröst i att se dem. — Men jag önskar det mycket. Ack! vill ni ej komma med mig? På detta sätt öfvertalade jag henne och vi gingo upp hand i hand i den djupa skymningen. Vi stannade vid andan af det mörka galleriet och jag ropade på mrs Rusk, kännande mig förskräckt. — Säg henne att hon låter oss komma in, kusin Monica, hviskade jag. — Önskar hon se honom, mylady gör hon det? frågade mrs Rusk i låg ton och med en hemlighetsfull blick på mig då hon sakta satte nyckeln i låset. — Är du säker på dig, min älskade Maud? — Ja, ja. Men när mrs Rusk inträdde bärande i handen vaxljuset, hvars sken dystert smält tillsammans med det skumma dagsljuset och uppenbarade en stor svart likkista, vid hvars fot hon ställde sig allvarligt blickande i densamma, förlorade jag helt och hället modet och drog mig tillbaka. (Forts.)