Göteborgsposten – 8 augusti 1865, sida 1

— Äfven jag har alltid tänkt så; men detta var emedan jag blifvit lemnat åt mina egna funderingar och fatt, så godt jag kunnat, göra mina gissningar efter åsynen af hans porträtt eller hvad helst annat som kunnat vägleda mig. Utom hvad ni berättat mig har jag aldrig hört mer än några få ord om honom. Stackars pappa tyckte aldrig om att jag gjorde frågor om onkel och jag tror att han befallde tjenstefolket att iaktaga tystnad om honom. — Och ungefär samma föreskrift ålägger mig denna lilla biljett -— icke fullkomligt, men något i den vägen. Jag förstår ej meningen dermed. Hon blickade frågande på mig. — Ni skall icke vara rädd för er onkel Silas, omedan, om ni så är, ni derigenom blir olämpligiför den vigtiga tjenst ni åtagit er att göra er familj, en tjenst hvars beskaffenhet snart skall bli bekant och hvilken ehuru den blott erfordrar passioitet, likväl skulle blifva ganska svår att utföra, ifall illusoriska farhågor skulle få stjäla sig in i ert sinne. Hon såg, under det hon yttrade detta, i det bref med min fars handstil, hvilket vi funnit i hans skrifbord oci återgaf med ett visst eftertryck dessa ord af dess innehåll. — Har ni någon id om, min snälla Maud, hvari denna tjenst skulle bestå? frågade hon med ett allvarligt och oroligt anletsuttryck. (Forts.)