Göteborgsposten – 5 augusti 1865, sida 1

smauvaise humeur, då hon från Nordens snö och kyla längtade tillbaka till de ljumma, balsamiska vindarne i Arnos dal, förtrytsamt yt tra: Gud var vred och då skapade han Sveriges klimat. Men huru orätt hade icke ändå den snillrika sydländskan. Eller finnes det väl någon enda af Nordens döttrar — om dess söner, hvilka som manliga subjekter måste vara härdade mot allt, är nu icke frågan — som skulle vilja byta bort den obeskrifligt behagliga omvexligen af vår, sommar, höst och vinter som ingenstädes är så skarpt begränsad som i de nordliga länderna mot Söderns tjusande, men äfven i längden tröttande evigt enahanda. Skulle hon vilja byta bort de praktfulla taflor, som den för sydlänningen så horribla nordiska vintern rullar upp för vår syn, mot en evigt blå himmel, ett d:o d:o haf och en städse grönskande jord. Det fanns en gång en person som yttrade, att det är för ledsamt att jemnt se en blå himmel och en grön jord, men den som uppstämde denna jeremiad hade bestämdt alldrig vistats ett år Norden, ty då skulle han ha funnit, att det gifves mycket på vår himmel och jord, hvarom hans filosofi aldrig drömt. Nej, omvexling det saknas då aldrig i Sverige, åtminstone hvad väderleken beträffar, och derpå kunna de senast förflutna 14 dagarne tjena som ett präktigt bevis. Först en hetta, hvilken våra chroniqueurer täflade om att kalla Åafrikansk och tropisk och som kom de vise männen och qvinnorna att med en olycksbådande skakning på hjernkontoret dystert frammumla några hemska påminnelser om Åadertonhundratrettifyra, då det var precis på samma vis, så ett, tu, tre en sänkning å termometern af sina modiga sexton grader, kyliga, nästan isande vindar, åska och blixt, störtregn och hagelskurar, en rasande storm i hela sitt praktfulla, men förkrossande majestät och 12 timmar derester den ljufligaste, mest sommarlika väderlek som vi haft i år, med varma, men icke för varma dagar och svala, förtrollande nätter med månsken, stjernfall, ja, tillochmed ett lätt norrsken, och allt detta inom den trånga ramen af knappast fjorton dagar, kan man då klaga på bristande omvexling, så ha vi orätt. Men — menniskoslägtet består dessbättre, ty motsatsen vore då ändtligen det enformigaste af allt, icke uteslutande at för omvexlande naturscener svärmande menniskobarn, det gifves äfven, och väl är det, en hel hop praktiskt, förståndigt folk, de der gjort till sin uppgift att odla jorden och i allmänhet ha för sed att icke finna någon slags väderlek fullkomligt passande för tillfället. Denna i högsta måtto aktningsvärda klass, kärnan af svenska nationen — om hvars mödor och försakelser vi stadens barn svårligen torde kunna göra oss någon föreställning — eller våra landtbrukare, skulle vi alldeles icke så här velat riskera att stöta för hufvudet med våra exklamationer öfver väderleken, som visserligen kunnat vara högeligen poetiskt intressant, men alldeles icke nyttig för årsväxten, om vi icke trodde oss veta att det är bättre med den saken än man i allmänhet tror och att regnet kommit just tillräckligt lägligt för att i ej ringa mån förtaga den starka hettans verkningar. Riktigt bra blir det nog aldrig ändå och man får trösta sig med att det kunde vara sämre samt att Sverige är ändå till slut Bäst af alla jordens länder! Säkerligen har ni under edra promenader på stadens gator här och der observerat grupper af allmoge, i hvars drag ni, om ni icke haft alltför brådtom, tydligt nog kunnat läsa nedslagenhet och ett tveksämt vädjande till nästans bistånd. Det är de olyckliga utvandrarne, som stå här nu midt i den stora staden, utblottade på allt, bedragna på allt utom den nakna förkrossande verkligheten. Här, hvarest förmögenheten byggt bo med arbetI samheten, här vädja de icke så mycket till almosor, de bedja endast ödmjukt: gif oss arbete, att vi icke må svälta ihjäl! Och säkerligen skall icke deras bön ohörd förklinga, säkerligen skall månget hjerta röras till medlidande så att de icke i sitt eget fäderneslahd måtte komma att stå ännu mera hjelplösa, ännu mindre föremål för sina medmenniskors deltagande än som blifvit fallet i fall de uppnått det af dem drömda Eldoradot — Amerika. Måtte detta emellertid — och i tid — bli en kraftig varning för vår allmoge, hos hvilken utvandringslustan tyckes alltmera vilja igripa omkring sig, att icke lika blindt och lika barnsligt oeftertänksamt sätta tro till den förste häste — eller tvärtam oam fin