Göteborgsposten – 3 augusti 1865, sida 2

erinringar om den döde och lyssna till edra ord, äfven om de ibland åro skämtsamma, någongång tillochmed löjliga Jag har haft en sådan erfarenhet. Detta beroöfvade åtminstone min olycka något af det rysliga och hemska i det brådstörtade sätt, hvar å den drabbat; det förekom denna enformighet i tankeriktningen som för själen är detsamma som entormigheten för ögat. Kusin Monica skänkte mig stor tröst, derom är jag säger. Jag älskar henne allt mer och mer, ju mer jag tänker på hennes ömhet, omsorg och oro för min sku. Jag hade ej förgätit mitt löfte till min älskade far angående den nyckel, rörande hvilken han visat så stor oro. Den blef funnen i den ficka, i hvilken han, såsom han önskade jag skulle minnas, alltid förvarade den, undantagande då den, när han soft, låg under hans hufvudkudde. — Och sålunda, min älskade, anträffades verkligen denna eländiga qvinna dyrkande u p lådan i din fars skrif bord. Jag undrar på att han ej straffade henne — du vet att sådant är inbrottsstöld. — Godt, lady Knollys, ni vet han är borta, och sålunda bryr jag mig ej mera om henne — det vill säga jag menar att jag ej behöfver frukta henne. — Nej, min älskade. Men du måste kalla mig Monica ligg det på minnet; jag är din kusin, och du kallar mig Monica, såvida du ej vill göra mig ledsen. Nej, du behöfver naturligtvis ej vara rädd för henne. Och hon är borta. Men jag är gammal, som du vet, och ej så ömhjertad som du; och jag bekänner att jag skulle blifvit mycket glad om jag fått höra att denna elaka gamla hexa