Göteborgsposten – 3 augusti 1865, sida 2

vigt. Jag hatar att tänka på dem. Jag var snart klädd i den konventionella svarta drägten med det dertill hörande vanliga krusfloret. Lady Knollys kom och var mycket vänlig. Hon tog ledningen af alla dessa detaljer, hvilka voro mig så outsägligt motbjudande. Hon skref bref åt mig och var verkligen ytterst vänlig och nyttig, och hennes sällskap bidrog obeskrifligt att uppehålla mig under dessa sorgens dagar. Hon var excentrisk, men hennes excentricit var förenad med ett klart förstånd; och jag har ofta sedan med beundran och tacksamhet tänkt på den takt hvarmed hon behandlade min sorg. Vårt uppförande står då vi nedtyngas under en diup sorg ej under kontroll af vår vilja. Sorgen är ett förskräckligt fenomen, hvars lagar vi måste studera och hvars vilkor vi måste underkasta oss, om vi vilja mildra den. Kusin Monica talade mycket om min far. Detta var litt för henne, ty hennes tidigare hågkomster voro till en stor del förbundna med honom. En af de rubbningar i vår själsverksamhet som åstadkommas af sorgen öfver de döde är att våra tankar vända sig från vår timliga framtid och uteslutande dväljas i det förflutna. Den langa blicken in i framtiden är försvunnen, och hvarje lan, fantasi och förhoppning blir endast ett tomt perspektiv. Men i det förflutna äro de aflidne allt hvad de förut voro. Låt mig nu råda alla dem som vilja trösta personer, hvilka sörja en afliden, att helt fritt och otvunget tala med dem om den döde. De sörjande skola följa sådant tal med intresse, de skola tala om sina egna