Göteborgsposten – 3 augusti 1865, sida 1

dröj qvar här. Jag måste gå in i rummet för ett par minuter. Jag gick upp och ner i mitt rum under stor själsrörelse. Natten var kall, men jag kände det ej. Jag blott ropade: oh, Mary, Mary! hvad skall jag göra? oh, Mary Quince, hvad skall jag taga mig till!? Det tycktes mig vara nära dagningen då doktorn anlände. Jag hade klädt mig sjelf. Jag vågade ej gå in i rummet der min älskade far låg. Jag hade gått ur miit rum till galleriet, der jag väntade på d:r Elweys ankomst då jag fick se honom hastigt komma gående efter betjenten, med rocken hopknäppt ändu upp under hakan, hatten i hand och det kala hufvudet obetäckt. Jag kände mig blifva kall som is och mitt hjertas slag tycktes stanna, Jug hörde honom fråga tjensteflickan som stod vid dörren, i denna låga, afgörande, hemlighetsfulla ton som läkare bruka antaga: — Är det härinne? Och derpå såg jag honom göra en nickning och inträda. — Skulle ni vilja se doktorn, miss Maud? frågade Mary Quince. Frågan kom mig att spritta till en smula. — Tack, Mary; ja, jag måste se honom. Och så gjorde jag äfven inom få minuter. Han var mycket vördnadsfull, mycket sorgbunden, till hälften lik en begrafningsentreprenör i skick och hållning, men mycket klar i sina uttryck. Jag hörde att min älskude fader