Göteborgsposten – 1 augusti 1865, sida 1

Aug. Sohlman, vidaro flera konstnärer, grossörer, litteratöret, handelsbiträden, handtverkare, industriidkare, arbetare, med ett ord män af alla klasser nsamhallet Och jag maste bekänna att det tilltänkta rauet dog bort på mina läppar och att jag lär korkarne springa på alla mina austoritesoflaskor och lata deras innehall söka sig den snabvaste väg de kunde tör at dammanblanda sig med ofriga bestandsartiklar lusten. Det rann mig i hågen att en af 1809 års män, den ända till sina sista stunder energiske grefve Anc karsvärd, hört till dem som med själ och njerta hangifvit sig at orguniserandet al Sveriges svivulliga nuUHohHalforsvar och at han ännu innan sitt lransale hnunnit Jå se denua ide bära frukier och Vinna en spridning och ett fotiäste, som utgöra en säker boru för att fragan icke mera faller. En vän hviskade mig i örat att dverege redan hade mera än syratidtusen frivilliga män, som trädt under vapen, och at flera nya foreningar voro under balaniug samt att karen till sin numerär visade ett oafbrutet stigande. Ea blick på den menniskomassa som tyllde torget lät mig ana atv skarpskytterorelsen var uppburen af folket och följdes med största intresse. En hvar af denna hop som stod der hade ju atmiustone nagon anforvandt eller bekant der ibland lederna, hvilka smaningom blelvo alltmera täta och ordnade. IIvarlore all denna äflan? For falängans skull? För nö Jers? För nyhetens behag? Jag tror att föreningarue redan uppleivat t.llräckligt manga ar för att negativt kunna besvara alla dessa srågor. Huru angenämt det än kan vara att höra till en association, som är någonting nytt och pikant, kunna duck de ständiga manövrerna, exerciserna och skjutningarne snart lörtaga lusten hos den fålänge och nöjeslystae. Nej, det är frihetens ide, som liivat skarpskytteväsendets första grundläggare, det är denna ide som först fortplantade sig till städernas mera bildade män och det är från dem den sedan gjort sin rund till landsbygdens enkla befolkning och vunmt denna för sig, något som vackert visar sig, då man på en Söndag reser genom Sveriges byguer och ständigt möter män iklädda den svarta tillknäppta rocken bärande sitt gevär på axeln och styrande sina fjät till eller ifrån öfningsplatoen. Och ua de gå der par om par på landsvägen, kunna de tänka att i samma stund tiotusental svenskur i olika delar af landet göra som de, alla kännande att hvad de göra är vLer blot til Lyst. Sådant lyster. Och då man i lederna ser en tluck af ynglingar och gossar, hvilka slutit sig till de aldres kohort, stolta att få vara meu, och då man på torgen ser skolungdomen — ända tll den minsta lilla pys bärande sitt gevär på axeln — i slutna leder öfva sig I exercis, då finner man att Sverige för framtiden gö: i ordnin, en stor arme af frivilliga, hvilka en dag skola veta att värna sin srihet, och man blir frestau alt tro att våra orakler stundom kunna taga miste. Ett folk, som gör sig beredt till de onda dagarne och frivilligt skö.er stridens värf i fredliga tider, det folket har ännu icke öfverlefvat sig sjelft.