Göteborgsposten – 31 juli 1865, sida 2

re här i Göteborg. I spetsen för orkestern; stod en ung, högrest man, hvars fördelaktiga ture vann lika mycket behag för de närva andes ögon, som tonskapelserna för deras öron. Hvem kunde väl tro att denna storväxta, kraltiga gestalt, som greps al en så ynbar häntörelse vid tonerna af den fosterländska Björneborgarnes marseh, så snart skulle vissna? OÅ-kesteranföraren car Fuip v. Schanmtz — Filip v. Schaotz ar nu, jordisk taladt, ej mer. Han afled d. 24 d:s i Hel singlors, endast 30 år gammal, efterlewnande anförvandter, vänner och beundrade i sorgsen nedstämdhet. Tretio år! Det är dock sör tidigt att så fort nedlägga för alltid sin verksamhet härnere. Vid 30 år är ju ännu litvet så rikt på mycket. Vi låna ur Helsingfors Dagblads nekroog öfver den hädangångne följande biografiska notiser: Under sista vintern hängaf han sig i hemmets frid åt sin håg för komposition, och bland annat utgaf han derunder ett nytt häfte sånger samt skref musiken till det inhemska skådespelet Ai namo. hvilket under våren här uppfördes, då publiken hade tillsalle visa att hun icke glömt sin fordne gunstling. Sedan denna tid har ban iör vårdandet at sin helsa vistats i hufvudstaden och skulle just med ett uf statsverket honom beviljat stipendium anträda en studieresa till utlandet, da sjukdomen fängslade honom i sina bojor och han efter en svar typhusfeber inslumrade i den eviga sömnen natten mot den 24 Jul, i en ålder af endast 3v ar. Filip Johan v. Schanz, var född i Ulfsby socken invid Björneborg d. 17 Januari 1835. Sin första skolku:s begynte han uti Björneborgs skolor, derifrån han om våren 1852 begat sig ull Helsingfors och inträdde vid universitetet hösten 1853. Hans stud er voro egnade åt den juridiska banan och troligen hade han väl annars fortgått på denna väg samt kanske hamnat vid domarebordet, om icke ödets lek hade låtit en liten, obetydlig händelse kasta hans framtid in på nya banor. Några unga akademici hade Andersdagen 1855 samlats till en glad och uppsluppen middag, dervid det ena skämtsamma och med qvickheter späckade talet aflöste det andra. Äfven litet politik lärer deruti hafva blifvit inblandadt. Det behöfdes i mera för att hos höga vederbörande väcka de största misstankar. Saken togs uti med det högtialigaste allvar; en mängd af deltagarne dömdes dels till carcer, dels till relegation, dels till båda -elarne. Bland dessa senare var äfven Filip v. Schantz. Under sin internering såsom en qvasipolitisk förbrytare begynte v. Schantz itrigare än förr att egna sig åt musiken. Den a siolen sramtogs oftare, en och annan liten stump a: egen tillverkning dansade öfver strångarne. Hagen åt den musikaliska, redan tidigt väckt, fick nytt lif och på hösten 1856 begaf sig v. Schantz till utlandet,