Göteborgsposten – 31 juli 1865, sida 2

— Förskräckt, som vanligt, Maud, sade hon lugnt och betraktade mig under ett olycksbådande smalcende, och med skäl ni tänka utan tvifve. Hvad ha ni gjort för att skada stackars m:me. Godt, jag tro mig veta det, lilla flicka, och fullkomligt ha upjtäckt söta lilla Mauds list. Eh — ej vara så? Lilla sluga flicka — ah, ha, ha! Jag var för mycket förvirrad för att svara. — Ni se, mitt dyra burn, sade hon skakande sitt upplyftade finger med ett slags vederstygglig skämtsamhet mot mig, ni ej kunna dölja hvad ni gjort för stackars m:me. Ni ej kunna se så oskyldig ut att ej jag kan se er lilla elakhet mycket väl. Jag ha ingenting att förebra mig för hvad jag gjort. Om kunde förklara mig, er pap pa skulle säga jag ha gjort rätt, och ni skulle tacka mig på era knän; men jag ej kunna förklara det. Ilon talade i korta meningar, med ett ögonblicks paus mellan hvar och en för att gifva mera eftertryck at hvad hon sade. — Om jag välja att förklara mig, er pappa skulle bönfalla att jag qvarblifva. Men nej -— jag ej vilja det — oaktadt ert vackra hus, era churmanta tjenare, er papvas roande sällskap och ert eget öma och tillgifna hjerta. Jag först begifva mig till London, der jag ha få goda vänner! Dernäst jag vilja fara utrikes på nägon tid; men var säker, min dyra Maud, att hvarhelst jag må vara, jag alltid minnas er — ah, hu! Ja; med all säkerhet jag skola minnas er. Och fastän jag ej skola vara nära er, jag dock alltid skola veta om min lilla förtjusande Maud; ni ej kunna veta huru, men jag verkligen skola veta allting.