Göteborgsposten – 31 juli 1865, sida 1

om ni behagar, annars ringer jag på denna klocka och ni skall få erfara att jag menar hvad jag säger. Det uppstod en liten paus. Han reste sig och utsträckte sin hand mot klocksnöret. M:me smög sig rundtomkring bordet och utsträckte sin hand för att fatta hans. — Jag vilja göra allting, monsieur Ruthyn — allt hvad ni övska. Etter dessa ord bröt det med ens löst för m:me de la Rougierre. Hon snyftade, hon gret, hon pladdrade fram en mängd obegripliga utrop af sorg och böner om tillgift, blygt, ängerfullt och under den mest intressanta sinnesrörelse framtog hon den efterfrågade nyckeln, som i ett snöre hängde vid hennes barm. Min fader blef fög rörd at hennes ömkliga jemmer. Han tog nyckeln helt kallt och försökte den i skrifbordslådan, hvilken den låste och öppnade fullkomligt ledigt, ehuru låsets mekanik var invecklad. Hon skakade sitt hufvud och såg henne i ansigtet. — Var god säg hvem som gjort denna nyckel? Den är ny och för ärdigad enkom för att öppna detta läs. Men m:me ämnade ej säga mer än hon uttryckligen blifvit tvingad till; hon föll änuu en gång i sin gamla paroxysm af sorg, sjelfförebråelse och ödmjukt bönfallande. — Godt, sade min fader, jag lofvade att ni skulle få gå sedan ni lemnat nyckeln. Det är nog. Jag håller mitt ord. Ni skall få halfannan timma på er att göra era för beredelser. Men då måste ni vara färdig att afresa. Jag skall skicka era penningar till er genom mrs Rusk; och om ni söker en annan plats, så gör ni bäst i att ej åberopa er på mig. Var nu så god och lemna mig.