Göteborgsposten – 31 juli 1865, sida 1

lå sig ned för alltid eller åtminstone för obestämd tid i — Australien, ett land som genom sina naturliga förhållanden kan erbjuda godt itrymme för hans stora verkningslust och eneriska arbetsamhet. Momad har under de senaste ödesdigra åren onekligen lidit så stora gäckelser och varit utsatt för så många kränkningar, att det ej är underligt, om han får lust att komma bort itrån skådeplatsen för alla dessa olyckor, för hvilka han till en stor del måst bära ansvaret, men det är likväl icke troligt, att orsaken till hans beslut kan sökas i denna punkt, emedan en man med Monrads karakter neppeligen skall af kränkt. Sjelfkänsla, eller derför att han ej blifvit tillräckligt uppskattad, vända sitt sädernesland ryggen. Han har snarare bestämt sig för att resa, derföre att han, hvilket han ofta antydt inom de lagstiftande församlingarne, saknar förtröstan om Danmarks tramtid, alldenstund krigets förande och utgång enhgt hans åsigt utgjorde ett tilllräckligt bevis för att folket icke eger nog lifskratt och uthållighet för att häfda sin sjeltständighet under förhållanden, hvilka alltmera krätva ett folks hela energi. Man torde med skäl kunna till biskop Monrad, som helt säkert mycket länge måste ha ötvervägt denna sak, hemställa den frågan, om det är rätt, att de, som ha förmåga att uträtta något, i detta ögonblick lemna landet; men nog kan det väcka allvarliga tankar, att Danmarks bästa och dugligaste söner nu ötverge det, likasom skeppsbesättnin gen det strandade vraket. H. M:t konung Carl XV, som om Måndag skall bevista högtidligheterna med anledning af den Helsingborgska jernbanans öpp nande, har i sin svit franska, holländska och danska ministrarne, hvilka mottagit en särskild inbjudning om att senare beledsaga H. M:t till Bäckaskog. Ju mera den sorna glädjen försvinner srån sen kära Dyrehavsbacken, desto mera griper tiggeriet omkring sig i vär vackra skog. Ölverallt är man utsatt för att bli anropad, än at en sjungande käring på en bänk, än at en ensam tonkoustnär under ett träd. Det har rullständigt ötvergått i solkmedvetandet, att man om sommaren måste ha skillingen klar till utdelning, då man tänker proweuera i Dyrenaven, och detta medvetande föranledde häromdagen en liten komisk scen. En at våra mest bekanta landskapsmålare, hvilken bor på Fileverket, hade satt sig under ett träd i skogen, for att utkasta etyder. Staffliet, paletten, penslar, altt bade han till hands, och sin hat hade han lagt i gräset bredvid sig. Under en paus märkte han, att något föll i hans hatt, och han såg då en liten bondgosse, som uppmärksamt betraktade honom och hans atelieroch slutligen visade konstnärn hatten, i hvilken han kastat ett skillingsstycke. Vår må lare gjorde nu gossen nägra srägor och fick höra, att den lille antagit det för ett vigt sått att tigga på Ett siltverblankt markstycke upplyste slutligen den minderårige konstälskaren om hans felsteg och belönade honom för hans intresse för de sköna konsterna.