Göteborgsposten – 29 juli 1865, sida 1

—— — — ——— — Allt då och då höjde jag blicken och såg min far antingen skrifva eller ängsligt begrunda något vid sitt skrifbord. Tiden gick — längre tid än han hade ämnat, och ännu arbetade han. Smäningom blef jag sömnig och medan jag satt der och nickade, försvunno bok och rum för min blick, angenäma små drömmar samlade sig omkring mig och så föll jag i en djup slummer. Den måste varat länge, ty då jag vaknade hade mitt ljus brunnit ut, min far som alldeles förgätit mig hade gått och rummet var mörkt och öfvergifvet. Jag frös och var litet stel i lederna och under några sekunder visste jag ej hvar jag var. Jag förmodar att jag blifvit väckt af ett ljud, hvilket jag till min stora fasa hörde nalkas. Golfvet i korridoren knarrade, såsom det alltid brukade göra då någon gick på det. Jag höll andan, lyssnade och kröp ihop i det innersta hörnet af mitt lilla rum. Plötsligt och skarpt sken ett ljus in genom den på glänt stående dörren. Det föll vinkelformigt mot taket likt bokstafven L uppochnedvänd. För ett ögonblick var allt tyst, derefter knackade någon sakta på dörren, hvilken efter en ny tystnad långsamt öppnades. Jag tror jag väntade att få se fackelmannens fruktade gestalt, men blef knappt mindre förskräckt öfver att se m:me de la Rougierre. Hon var klädd i ett slags grått sidentyg, hvilket hon kallade sitt kinesiska siden, alldeles som hon varit under dogen. Hon hade således troligen icke varit afklädd. Utom det att hon ej hade skor på sig brast iu