Göteborgsposten – 26 juli 1865, sida 2

Min far gaf mig ett annat forskande ögonkast och blickade derefter eftertänksamt. — Du säger att du känner dig dyster och rädd. Huru kommer detta sig — hvad förorsak: dessa känslor? — Jag vet ej; hon tycker om att skrämma mig. Jag är rädd för henne — vi äro alla rädda för henne tror jag — tjenstefo ket, såväl som jag. Min far nickade ett par eller tre gånger föraktligt med hufvudet och mumlade: Dårar allesammans! — Och hon var så förskräckligt ond på mig idag, emedan jag ej ville följa med henne till Scarsdalekyrkan igen. Jag är mycket rädd för henne. Jag — och här brast jag helt oförtänkt ut i tärar. — Seså, seså, lilla Maud, du får icke gråta. Hon är här blott till ditt bästa. Om du är rädd, tillochmed om du byser en daraktig rädsla, är detta nog bara det som du siger; edra promenader skola hädanerter inskränkas till parken. Jag vill säga henne det. Jag tackade honom mycket innerligt under mina tårar. — Men Maud, akta dig för fördomar. Qvinnor äro häftiga och orättvisa i sina omdömen. Din familj har i några af sina medlemmars personer lidit af en dylik orättvisu. Vi böra derföre akta oss för att sjelfva icke utäfva den. Samma afton yttrade min fader helt oförberedt till mig i salongen: — Hvad beträffar min resa; Maud, vill jag säga dig att jag i morse fått ett bref från London, och att jag tror