Göteborgsposten – 26 juli 1865, sida 1

Hon såg snedt på mig, ett falskt leende gled öfver hennes breda läppar och en blyaktig färgton lade sig öfver hennes kinder. Sådant var den dams ansigte, hvilken blott en eller två minuter förut hade smålett mot mig öfver stättan och så älskvärdt hviskat sina inställsamma ord. Man kunde ej misstaga sig om att det var uttrycket af en besviken elak förhoppning som lästes i hennes drag. Mitt mod sjönk och fasan öfverväldigade mig åter. Hade hon haft för afsigt att förgifva mig? Hvad fanns i dender korgen? Jag blickade in i hennes rysliga ansigte, och kände mig för en minut gripen af en vanvettig förskräckelse. Ett raseri såväl mot min fader som mot kusin Monica, hvilka öfverlemnade mig åt denna rysliga qvinna, fattade mig och jag ropade, hjelplöst vridande mina händer : — Oh, det är skam — det är skam — det är skam! Guvernantens spända drag gåfvo efter. Jag tror att hon i sin ordning var förskräckt öfver min ytterliga själskakning. Den skulle kunnat verka ofördelaktigt hos min fader. — Kom, Maud, det är tid på att ni försöker beherrska ert lynne. Ni skall ej gå till Scarsdalekyrkan om ni ej vill — jag blott föreslog det. Seså! Det är nu alldeles som ni vill. Hvart vi skola gå nu? Hitåt till dufslaget, jag tro ni sade. Tout bien! Kom i håg jag medger er allting. Låt oss gå. Vi gingo derföre mot dufslaget genom skogen. Jag gick fullkomligt tyst. Äfven hon teg, men syntes efter