Göteborgsposten – 25 juli 1865, sida 1

till medelpunkt för mitt lif gjort honom, som är all verldens, då skall allt få för mig sin rätta betydelse, sin fulla harmoni. Då har jag funnit, hvad jag behöfde såsom menniska i menskligheten. Detta är bevisningsgången i detta lilla häfte, som förf. afslutar med orden: Den, som kallar sig christen och vill göra skäl för det namnet, vill jag härmed blott hafva påmint om det, som vår tid håller på att glömma, men som han bör känna: att det verkliga lifvet är ett personligt lif, och att det personligas rang är sådan, att det minsta barn, som möter mig på gatan, är väsendligt mera värdt, än alla ortodoxa eller heterodoxa systembyggnader, till hvilka man släpat tuktade eller ohuggna stenar allt ifrån det babelska tornets dagar intill nu. Så riktig och vacker som bevisningskraftig denna idegång än kan synas, beklaga vi dock, att förf. i sitt jägtande efter att vara riktigt populär och allmäpfattlig inhöljt sina satser i ofta alltför naiva bilder och i allmänhet i en form, som stundom bortskymmer grundtankens skönhet och vilseleder läsaren från hvad som egentligen skulle bevisas.