Göteborgsposten – 24 juli 1865, sida 1

—— — —— — —— rande anade, att de blifvit bestulna, isynnernet som han med särskild förkärlek tog om nand de hus, hvilkas hvitstrukna fönster antydde, att samiljerna voro på landet. För att underlätta arbetet i sin farliga affär, underhöll han alltid en mängd förbindelser med tjenstepigor, med hvilka han förlofvade sig, fastän han är gift och har flera barn, men det är ej bekant, att hans flammor på minsta sätt anade, hvilket extra handtverk föremålet för deras ömma känslor bedref. Det inträde han derigenom fick i husen begagnade han till att taga aftryck af nycklarne och snart derefter, i ett lämpligt ögonblick flyttade han utför familjen, dock endast hållande sig till silfret, guldsakerna och de kontanta penningarne. Han skall vid ett visst tillfälle hafva räddat 800 lod silfver och står i allmänhet taget öfver Hjembiek såsom mästertjut betraktad. Det är en ung flicka, en skräddaremästares dotter, som man kan tacka för att han blifvit gripen. För kort tid sedan skulle hon ut på en tur i skogen med sin far, och sedan familjen kommit ned på gatan, erinrade hon sig, att hon glömt något och sprang tillbaka uppför trapporna. Hon fann till sin förundran en person gående omkring i rummen, fastän hon kände sig öfvertygad om, att hon omsorgsfullt stängt dörren. Hon frågade honom, hvem han var och huru kan kommit in, hvarpå han svarade: Genom dörren. — Men den var ju stängd: — -visst icke: huru skulle jag då kunnat vara här: — Hvem vill ni tala med: — Med er far. — Han är icke hemma. — ÅIIuru kan jag tråffa honom: — morgon kl. 11. — Den obekante bugade sig samt tog afsked, och den unga flickan började tro, att hon dock måste ha glömt att tillåsa dörren. Följande förmiddag kom der ingen Sörensen — den främmande hade uppgifvit sig heta så — och saken blef anmält i polisen, som satte alla sina trådar i rörelse. Resultatet blef att den unga flickan häromdagen igenkände Sörensen-Nyegaard på Tivoli samt anmälte det för en polisinspektör Hertz, och att denne högg honom. Nyegaard satt på ett af kafeerna med en dame, då Hertz kom och på det aldra artigaste helsade honom. Vid åsynen af Hertz blet Nyegaard orolig. Jag skulle gerna vilja tala litet vid er, sade inspektören. Gerna, svarade syndaren och reste sig upp för att gå ifrån den dame, med hvilken han intagit en liten förfriskning. Ni kan gerna säga till er dame, att hon ej skall vänta på eder, emedan jag troligen kommer att besvära er något länge, anmärkte den alltjemt artige inspektören och begaf sig derpå af med esilfvertjufven, för att troligen för lifstid skaffa honom plats på tukthuset, eftersom han 3 ggr förut gjort bekantskap med polisen. Nyegaards sista käresta var en ung flicka om 20 år, på hvilken han förstått att göra intryck, fastän han sjelf är en man af mer än 40 års ålder. Han inbillade henne, att han blott var 34 år gammal, utvecklade en lämplig elegans i sin drägt och var alltid mycket frikostig med penningar och skänker. Hon letde dessutom i den ljufva förhoppning, att han var köpman, och drömde sig en ljus framtid. Den unga flickans bestörtning öfver att få höra, det hon haft den beryktade silfvertjufven till tillbedjare, och att han redan var gift, samt isynnerhet att han icke var köpman utan — skomakaregesäll, skall ha varit mycket stor. Efter sitt ofrivilliga möte med skräddarens dotter i den tillåsta våningen var han nedslagen under några dagar; han fruktade för följderna. Hvad fattas dig, min älskade? frågade den tjugoäriga. Jag har förlorat penningar på mina handelsspekulationer, jag har