Göteborgsposten – 22 juli 1865, sida 2

i Han blef emellertid häktad och dömd till straffJarbete å Långholmen. Han lyckades från fängelset 1 — eller måhända var det sedan han kommit ut — latt genom sin gamla kunskap i läseriets jargon vägra personer af pietistisk riktning att hjelpa sig. Under tiden var han ute på åtskilliga mindre hedrande affärer, hvilka sedermera blifvit bekanta. En löjlig episod från denna tid af hans lif berättas från Hjo. Han hade med ångbåt kommit till denna stad Joch uppträdde såsom resande med mycken glans på stadskällaren. Han bjöd på punsch och utvecklade så stor älskvärdhet, att stadsboarne, som i sin lilla vrå der borta i Guldkroken förvarat mycket af guldålderns primitiva enkelhet och oskuld, togo honom för en verklig gentleman. Han presenterade sig som magister Holmgren. En af de glada Hjoboiterna, som långt ifrån anade att han hade framf. sig den beryktade Holmgren, frågade om den ärade gästen någonsin sett sin namne, den olycklige studenten. Ett moln flög öfver H:s panna, han sänkte sorgset hufvudet och yttrade: — Ack ja, han är gudnås min bror. Det är synd om gossen, Godt hufvud och godt hjerta, men lättsinnig! Dock, det blir nog en dugtig och utmärkt karl af honom också med tiden. Och Hjoboarnes sprittande glädje tystnade för ett ögonblick af aktning för den genialiske magister Holmgrens sorg, men snart vandrade bägaren åter omkring och festen fortsattes. — — — — Flera dylika drag af H:s oförsynthet berättas såväl från Stockholm som från Westergötland. Då emelJertid läsarne ej lyckades att i honom vinna någon rätt pålitlig proselyt, enär han, emellan det han höll andliga föredrag, alltför oblygt sökte verldsliga nöjen, exporterades han till Amerika. Han lärer på väg dit här i Göteborg stulit ett ur. Från denna affär slapp han dock undan, enär man ansåg det bättre att genast bli af med honom än att sätta in honom för att sedermera aldrig slippa honom. Han reste således till Amerika Hvad han der haft tör sig vet man ej. Vare det nog sagdt, att han i sistl. Juni månad återkom och slutligen förl. Sondag häktades för tillgrepp af klädespersedlar från muraregesällen O. A. Larsson och dennes hustru på kallaren Freden. Hustru Larsson, som var tillstädes vid polisförhöret, berättade angående förloppet vid stölden fölJande: I Lördags på eftermiddagen infann sig en okänd karl på Freden och tog in öl samt cigarrer, för hvilka han blef skyldig 75 öre. Då han ej hade penningar att betala med, fordrade hustru L. att han skulle sätta sin käpp i pant, något som han under starka uttryck af missnöje gjorde, förklarande att han hade en guldkedja, för hvilken han kunde erhålla ett lån af 500 rdr. Han aflägsnade sig, men återkom senare med pengar och belalade hvad han var skyldig. Han bjöd nu ett par karlar på porter. Under tiden höll han små tal för hustru L. och frågade henne om hon trodde att han var en tjuf, en rymling, en skälm. Vidare förklarade han henne att hon var ett djefvulens barn, som arbetade för kroppen, medan han deremot arbetade för själen. Jag är, skall jag säga, fortfor han, en fullkomlig prest och kan uppträda i sjelfva domkyrkan när som helst. — Och detta, tillade hustru Larsson, hade han nog rätt i, ty han predikade som en prest. Han föreföll för öfrigt siunesrubbad och var älven drucken. Af denna anledning erbjödo hustru L. och hennes man honom att stanna qvar på stället öfver natten. De tyckte nemligen att det var synd om honom. Han stannade qvar, men pratade oupphörligt. Slutligen tystnade han. Olyckligtvis hade hustru L. glömt att tillstänga en dörr, på det att han icke kulle komma ut. Då de vaknade på morgonen hade predikanten försvunnit och med honom ett par gredelina byxor, tvenne västar och en svart hatt, tillhöriga muraregesällen L. samt en äkta sjal, som kostat 75 rdr och en sjalett som kostat 15 rdr, tillhöriga hustru L. Dessutom hade han till förplägning medtagit 2 hela och 4 halfva buteljer öl. I vederlag hade han qvarlemnat sina egna motsvarande plagg, hvilka dock ej voro mycket värda. Hustru L. anmälde stölden i polisen, och redan några timmar derefter observerade poliskonstapel Aulin ute i Haga en figur som, uppsträckt i ett par gredelina byxor, hvilka liknade dem L. förlorat, för öfrigt bar alla andra kännetecken af att vara den person som begått stölden. Under det att hustru L. aflade sin berättelse stod Holmgren i en storartad attityd med armarne korslagda öfver bröstet och med den onekligen något vansinniga blicken ur de stora ögonen fästad på henne. Det blef nu hans tur att yttra sig. Med låg röst höll han ett litet tal af ungefär följande innehåll: — Herr domare! i Amerika är man först medborgare, blott i andra rummet är man familjefar. Jag kunde derföre ej, förrän kriget blef slut, såsom jag önskat resa öfver till Sverige — dit min hustru, svenska liksom jag, ett par år förut rest — för att besöka henne och mitt barn. Men slutligen kunde jag dock återvända hit efter att ha nedsatt penningar hos svenske konsuln. Jag tog dock 2,000 rdr bko med mig, lemnade mitt hus och min kryddbod i Ohio och anlände till Sverige. Jag begaf mig upp till Westergö and och derifrån till Wermland, i närheten af Christinehamnstrakten, der min hustru vistades. Jag återfann henne, men jag fann äfven att hon riktat sitt fosterland med tvenne verldsborgare, hvilkas far jag icke var. Detta gjorde mig så onat att jag hellre skulle velat mista hulvudet! förklarade H. patetiskt och berättade vidare huruledes han i Kristinen mn blifvit introducerad hos en, Såsom det uppgafs af hennes kavaljer — en herre som Såg ut som en patron och var patron —, mycket hygglig mamsell ifrån Stockholm H:s hjerta, lätt antändbart, stod genast i låzor, hvilka förtärde ända till sista minret af hans hustru, hvars trohet han helt nyss förut skulle velat återköpa med förlusten af sitt husvud. Han erbjöd genast stockholmsmamsellen att följa honom till Amerika och att — i detta fria land möjligtvis tillsammans med ännu en andra hustru — dela hans hus, hans grocers shop och allt. Hon gick in på förslaget och afreste med H:s saker pr ångbåt, sedan han i hennes närvaro på patro hens begäran låtit denne såtillvexla sig ett guldmynt Oom tjugo dollars. Mamsellen afreste verkligen, men i tallet för att resa till Göteborg, såsom bera madt var, tannade hon i Wenersborg med alla hans tillhörigeter, hvilka efter hvad han förklarade voro af ett nycket betydligt värde. Han telegraserade till mynligheterna i Wenersborg för att återfå sina förlorade katter — såväl effekterna som fruntimret, hvilket var ngen annan än förut omnämnda Anna Elisabeth Erikson — och efter några dagar kom hon ganska riktigt :it ned. H. skaffade henne rum på Sillgatan, men n dag då han infann sig hos henne, träffade han der n n skomakare vid namn Tillström. Skomakaren hade arit deras kärleks onda genius. Redan i Stockholm . made han gjort bekantskap med Elisabeth Eriksson, Uopoafs det och öfverallt. i Kristinehamn War