Göteborgsposten – 22 juli 1865, sida 1

saker, dyra Maud. Mår ni alldeles väl idag? Jag tycka ni se trött ut, och jag äfven mycket trött. Jag tro vi gerna kunna uppskjuta lektionerna till i morgon. M:me var tydligen vid bästa lynne. Det var klart att henne samtal med min far varit mycket tillfredsställande och hon som andra visade, då någonting utfallit efter önskan, en viss glädtighet, som ehuru föga naturlig eller roande dock var att föredraga framför hennes vanliga lynne. Jag var glad då m:me återvändt till sitt rum och kunde företaga en liten angenäm promenad med kusin Monica. Vi qvinnor äro ihärdiga när vår nyfikenhet en gång är väckt, men kusin Monica gäckade min oupphörligt, och jag tror hon fann ett skalkaktigt nöje i att göra så. Då vi gingo in att kläda oss förmiddagen, sade hon likväl helt allvarsamt: — Jag är ledsen, Maud, att jag lät dig märka att jag har några oangenäma intryck af denna guvernant. En dag skall jag kunna förklara alltsammans som står i sammanhang härmed; men vi göra kanbända förmycket af denna sak, och jag kan ej säga att jag vet någonting som afgörande talar emot m:me, eller — eller någonting verkligt; men det finnes skäl och — du får ej fråga något mera — nej, du får det ej. Under det jag på aftonen samma dag spelade ouverturen till Cenerentola för att roa min kusin, hördes från bordet der hon och min far suto en liflig och något skarp harang från lady Knollys läppar; jag vände mina ögon från musiken mot den talande, upphörde med ouverturen och lyssnade.