Göteborgsposten – 20 juli 1865, sida 1

ej omtala huru dyster jag var till mods, isynnerhet derföre att min tidghärgzär så kort. j Jag var en skygg, men ingalunda tafatt landtflicka. Jag visste att jag var arftagerska; jag kände att jag betydde någonting. Jag var ej det ringaste högmodig, men jag tror att kännedomen häraf bidrog att gifva mig en viss känsla af säkerhet och sjelfbeherrskning. Jag såg på honom med en oforsagd, frågande blick, och han besvarade mina tankar med föijande ord: — Jag försäkrar er verkligen, miss Ruthyn, att jag talar fullkomligt allvarsamt; ni har ingen föreställning om huru mycket vi saknade er. Det uppstod några ögonblicks paus, och jag tror verkligen att jag som en toka sänkte mina ögon och rodnade. är så olycklig, — Jag ämnade taga afsked idag; ja: jag måste resa; jag är dock ej rätt säker om tante Kaollys vill tillåta mig det. — Jag? I sanning, min käre Charlie, jag har ej det ringaste behof af dig, utro ale en röst — Lady Knollysis — glädtigt, från ett öppet fönster straxt bredvid; hur har du fått det i hufvudet, käre Charlio? Kusin Knollyss hufvud drog sig åter tillbaka och fönstret sköts igen. — Hon är så originell, min äl mumlade den unge mannen en smula förlägen och med ett småleende. Jag vet ej det ringaste hvad hon önskar eller hvad som behagar henne; men hon är så godlynt, och ni kan ej föreställa er huru gladt och angenämt hennes hus kade tante Knollys,