Göteborgsposten – 19 juli 1865, sida 1

af det hvilande representationsförslaget? är skillnaden stor. Då den senare uppträdde mot förslaget så skedde det icke minst för att bestraffa den minister som i danska frågan beredt honom så många och oförtjenta obehag. Hans strärvan gar ut på att bereda ministören ett nederlag, och om det inträffar så är han nöjd. IIr Tersmedens brochyr är en formlig protest mot alla de samhatlilsreformer, som under de sista 55 åren här blitvit vidtagna; den medgitna religionsfriheten, den lika arfsräten, qvinnans rätt alt bli myndig, kommunallagstiltningen, alla förändringar i vår civila och brottmålslagstittning, hypoteksoch privatbanksvisendet äro idel fördersliga följder al sranska revolutionen, och i tidernas fullbordan måste dessa brott mot det bestående medföra det rysligaste straff. Skulle representationsförslaget antagas, så kommer straslet så myeket snarare. Och derföre — upp tappre riddersmän och korsmän till kamp mot revolutionshydran? Må ingen riddersman anse sin röst för svag, — det gäller Sveriges, det giller adelns framtida bestånd! I katolska kapellet tilldrog sig i Söndags fjorton dagar en händelse, allt tör betecknande att icke omnämnas. Pastor Bernhard regalerade sina åhörare med en apercu at en artikel i Aftonbladet, som den syndige mannen vände till den allena saliggörande kyrkans? bästa. Artikeln hade till rubrik förbundet mellan de katolska och protestantiska prestväldena och utgjorde, utom en inledning af redaktionen, en öfversättning ur Schenkels Die protestantische Freiheit, och går ut på att visa huru det protestantiska presterskapets strätvan nu går i samma riktning som det katolska. Denna protest mot hierarkismen i statskyrkan, räknade pastor Bernhard katolska kyrkan till godo — läste upp från predikstolen stycken ur Åftonbladsartikeln och antydde, att deraf syntes huru den tidning som länge förföljt pätven och katolska kyrkan nu ändtligen genom Guds nåd blifvit upplyst och måst ödmjuka sig sör den vallena saliggörande kyrkan? — Det kan man kalla mod, att på sådant sätt slå dalkarlar i sina åhörare! Ni har förmodligen sett att erkehertiginnan Sofia af Baden nyligen aflidit i Narlsruhe. Dotter af den afsatte konung Gustaf LV Adolt, fortfor hon intill sin död att hysa en varm känsla för sitt gamla fädernesland. Olta kunde hon ej i handling ådagalägga den, men då tilltälle erbjöds, försakade hon det icke. Se här ett exempel derpå. För vidpass tio år sedan ankom en artist till Karlsruhe. Han insjuknade i en svår nervseber. IIOtellvärden kallade till den redan feberyrande främlingen en läkare och en polisman. Vid undersökningen at den sjukes papper befanns han vara svensk. Etter några dagars förlopp flyttades han till ett privat logis, emedan han led al bullret på hotellet och en omsorgsfull vård benötdes. Den tick han också. När han bler bättre, besöktes han al en äldre dam, som, da han visade en viss förlägenhet att tala tyska, torsäkrade, att hon gerna hörde honom tala svenska, sastän hon deraf blott förstod nägra få ord. Återställd till helsan, men yuerst svag, tillrådde honom läkaren att några veckor njuta af den rena landtluften i grannskapet af Karlsruhe. Artisten meddelade nu öppet att hans klena klassa icke medgaf en sådan utgift; men då läkaren upplyste att lefnadskostnaden var ytterst billig, så gal han med sig, sedan läkaren underrättat att ban redan uppgjort ett aftal med en domaineförvaltare på Ludvigshof. Dit begaf artisten sig, förvånad söfver de ytterst billiga utgifter, som hans sjukdom medfört. Hans värdfolk voro särdeles vänliga, och genom den friska luften och den goda vården ätervände krafterna snart. En dag besöktes han af läkaren, som frägadle om han ej började känna något behol al att arbeta, och om han ej skulle vilja mala nagon lvy af ett svenskt kungligt lustslott? Förvånad I härötver sporde artisten: hvilket: Jag tror det heter Haga. Här finnes on konstälskare, som just önskar sig denna vy, —sade doktorn. Etter någon tvekan antogs förslaget,