Göteborgsposten – 18 juli 1865, sida 1

Jag fann tydligt nog, att kusin Monicas fördömande tal om henne stod i sammanhang med den tidigare känne: dom hon hade om m:me och hvilken hon icke ämnade yppa för mig. — Ni kände m:me förut? frågade jag. Hvem är hon: — Hon försäkrar mig att hon är m:me de la Rougierre, jag förmodar att det på fransyska kallas så, svarade Lady Knollys med ett leende, hvilket dock föreföll mig besväradt. — Ack, dyra kusin Monica, berätta allt för mig. Är hon — är hon mycket elak? Jag är så rädd för henne. — Huru skulle jag kunna veta det, snälla Maud: Men jag minnes hennes ansigte och tycker icke särdeles mycket om henne. Ni kan vara säker om att jag i morgon skall tala med er far om henne. Fråga mig ej mera om henne, mitt söta barn, ty jag har verkligen icke mycket att berätta som du skulle ha lust att höra, och hindelsen är, att jag icke vill säga mera om henne... se så! Kusin Monica log, gaf mig ett litet slag på kinden samt kysste mig. — Men säg mig blott ... — Jag vill icke säga dig hvarken det ena eller det andra, min nyfikna flicka. Sanningen är att jag blott har litet att säga och ämnar tala med din far. Han skall göra hvad som är rätt, derom är jag säker. Fråga mig derföre ej mera utan låt oss tala om något roligare. Det tycktes mig ligga något obeskrifligt tillvinnande hos kusin Monica. Gammal som hon var syntes hon mig så flickaktig jemförd med dessa långsamma, sippa unga da