Göteborgsposten – 17 juli 1865, sida 1

tade, mottog hennes skämtsamma angrepp som jag förestilller mig att medeltidens stränga borgherrar upptogo sina narrars infall och näsvisheter. — Skall jag taga detta såsom ett förslag? yttrade min far till sin pratsamma kusin. — Ja, det kan ni göra, men ej för mig sjelf, Austin — Jag är ej värdig. Kommer ni ihag lilla Kitty Weadon som jag ville ha er gift med för åtta och tjugo år sedan eller mera, med sina hundratjugotusen pund? Godt, hon har nu fått lika mycket till och är verkligen en älskvärd gåmmal varelse, och fastän n ej ville ha henne då, har hon haft sin andra man sedan dess, det kan jag berätta er. — Jag är glad att jag ej var den förste, sade min far. — Man påstår verkligen att hennes förmögenhet är omätlig. Hennes sista man, den ryska köpmannen, lemnade henne alltsammans. Hon har ej en enda slägting och är af en ypperlig familj. — Ni har alltid varit en giftermålsmakerska, Monica, sade min far i det han vänligt lade sin hand på hennes skuldra. Men så får det ej bli. Nej, nej, Monica; vi måste sörja för lilla Maud på något annat sitt. Jag kände en viss lättnad. Vi qvinnor ha alla en instinktlik fruktan för giftermål för andra gången och tro att ingen enkman är fullkomligt säker för att ej råka ut för denna fara; och jag minnes när min far, såsom likväl sällan brukade inträffa, gjorde ett besök i staden eller på något annat ställe, huru mrs Rusk brukade säga: