Göteborgsposten – 17 juli 1865, sida 1

— Jag skulle ej bli förvånad om han hade med sig en ung hustru när han kommer hem. Efter en vänlig blick på henne och en mycket öm på mig gick min far in i biblioteket, såsom han ofta brukade vid denna tid på dagen. Jag kunde ej hjelpa att jag kände mig förargad öfver min kusin Monicas beställsamma rekommendation till min far att gifta om sig. Ingenting var jag mera rädd för än en styfmoder. Coda mrs Rusk och Mary Quince brukade ibland med åtskilliga anekdoter och reflexioner stegra min förskräckelse för ett sådant intrång. Jag förmodar att de ej önskade en revolution, med alla dess följder, på Knowl och derför tänkte att det ej kunde skada att uppväcka min vaksamhet. Men det var omöjligt att länge vara ond på kusin Monica. — Du vet, min älskade, din far är ett origina!, sade hon. Jag bryr mig ej om honom, har aldrig gjort det. Endast prat, min älskade, intet annat än prat! Hon slog sig för pannan med en blick så slug och komisk att jag skulle ha skrattat om det ej varit opassande. — Nå hur är det med din vän, guvernanten, min älskade? — V att hon s den iran. — Äran — slidder sladder! Jag vill se hur qvinnan ser ut. Verk i hennes öra, säger du? Stackars idame lider så mycket af verk i sitt ena öra, äger det vara alldeles omöjligt för henne att ha