Göteborgsposten – 15 juli 1865, sida 1

gen merveilleust — med en liten tur på land, vare sig i hyrvagn eller eget ekipage, alltefter omständigheterna. Den tiden är emellertid förbi, och tack vare de ofantliga, men rikligen räntebärande kapitaler, som, figurligt taladt, blifvit kastade i sjön i och för uppmuddringen af inloppet till Göteborg, kunna i våra dagar de största såväl segelsom ångfartyg inlöpa i hamnen. Af dessa senare se vi också, enkannerligen från England, den ena kolossen efter den andra anlända, i en handvänning, der ångkraften dock gifver det krattigaste handtaget, göra sig qvitt hvad som generat dess inre, för att genast, oblygt nog, lika öfverlastad som förut bege sig af till sitt land igen. Vanligen medför den då till det stolta Albions söner och döttrar en vald samling af behornade individer, färdiga att med lit och blod bekräfta, att ett svenskt nöt kan vara lika godt, om inte lika stort, som ett engelskt, något som på samma gång för naturforskaren som patrioten bör vara glädjande. På landet, der den för årsväxten mindre gynnande väderleken uppväckt allvarsamma farhågor, arbetar man snart sagdt med händer och tötter, med äkta Peru-Guano och Göteborgs Pudrett, för att få gräset och säden att sticka upp och frodas till hugsvalelse för både menniskor och djur; men i staden, der man icke tycker om annat grönt på gatorna och torgen än det som i form af nytt för året mildt vinkar ur grönsaksförsäljerskornas rågade korgar, der hotas det oskyldiga grässtrå som vågar att titta fram i verldshvimlet med död och förintelse af det oblida ödet, uppenbarande sig i ett par obevekliga barackhjonsfingrar, hvilkas egare mot kontant erkänsla och i den kommande snygghetens intresse gjort till sitt valspråk: jemna och udda rotnej rötter, ryck ut! Så var det förr i verlden ja, men i våra dagar har man hittat på den fiffiga utvägen att beströ den grönskande stråten med sand, hvilken med en gång förqväfver den gryende lilla plantan och alla hennes kamrater. Men nu blir det en annan fråga, hvilket som är mest att föredraga, sanden eller grässtråna, en fråga hvars besvarande lämpligast torde kunna hänskjutas till vårdaren af den s. k. Drätselkammarens familjegraf, på hvilken finnes så mycket sand och så litet grönt. Det är på Gustaf Adolfs torg som man nyligen och med framgång förehaft en dylik förqväfningsprocess. Detta torg, hvilket i det oaktadt all parlamentarisk talang oomkullrunkeliga källhuset eger en så högst säregen prydnad, har i dessa dagar erhållit en ny arkitektonisk sirat i en den allrasomsmånättaste lilla trähusbyggnad, som nu i en veckas tid paraderat på ena sidan om oftaoch förgäfves-berörda källhus, hvars andra sida, som hvar man vet, icke heller är oupptagen. Det är svårt att veta i hvad ändamål densamma blifvit uppsatt. Icke kan det gerna vara meningen att den för framtiden skall bli en pendant till kamraten på andra sidan, icke kan den heller vara ämnad till sommarnöje åt någon af stadens embetseller tjenstemän, ty dertill är den alldeles för liten, och icke lär den väl heller vara ämnad till förvaringsbod för verktyg, ämnade att begagnas vid restaurerandet af källhuset, ty dertill (till restaurationen neml.) synas ännu alldeles inga spår och icke måtte väl verktygen på förhand behöfva luftas eller ligga till sig. Huru som heldst gör den enkla hyddan, hermetiskt tillsluten som den är, för närvarande ett rätt komiskt intryck på betraktaren och bildar ett kostligt motstycke till det ståtliga palats som på andra sidan hamnkanalen höjer sig vid Östra IIamngatan. Detta hus, tillhörigt hr Julius Lindström, lofvar att en gång fullbordadt blifva en verklig prydnad för staden, äfven om man måste beklaga att de omkringliggande byggnaderna så föga harmoniera med dess lika smakfulla som rena stil. Hvem minnes icke i forna tider, då marknader i allmänhet och Larsmessan isynnerhet stodo i all sin flor och glans, hurusom en af epokerna i varande och blifvande husmödrars solår eller den stora väfhandelns valplats var förlagd till ostindiska husets gård, som då också aldrig benämndes för annat än s6 tyggården, en benämning, som ofta gaf anledning till rätt roliga förvexlingar med den s: straxt bakom vid Sillgatan belägna artillerityggården. Med inrättandet af Nya Salutorget drogs all marknadshandel och följaktligen äfven väfhandeln till denna plats; det är nu dit förlofvade och gifta gno allt hvad tygen st hålla, för att om möjligt komma först och filt några öres bättre pris på aln; och f. d. tyggården 1 står tom. Men, nej, icke så alldeles. Sedan if den under en följd af år och under de vid-h lyftiga reparationer, som den ansenliga bygg si naden för åtskilliga ändamål undergått, närmast li liknat en kolossal skräpkammare, har den un-li der vårens och sommarens lopp undergått en ( total omskapning, i det den blifvit förvandlad li till en botanisk trädgård en miniature, hvilken sl erbjuder flera representanter af den svenskaj: AKA A i. 2 l1