Göteborgsposten – 15 juli 1865, sida 1

— s— ste, likväl mest spridda arbete, som häftadt och skuret å 14 öre rmt finnes att tillgå hos alla välfurnerade bokhandlare i Sveriges rike. Solguden snarkar redan en halftimma längre bakom sina rosenfärgade sänggardiner och när han ändtligen omornad och yrvaken kommer upp på bocken, länkar han sitt frustande spann midt ibland de värsta molntapparne och låter oss endast då och då se en skymt af de glänsande fålarne. Det är för obehagligt! Och detta kallas en sommar i Norden! Ingen sol, inget regn, ingen grönska, endast tjutande vindar som komma en att bli sjösjuk bara man kastar en blick på de skummande vågorna i vår hederliga Göta elf. Arma badgäster! Tvefaldt beklagansvärda brunnsdrinkare, hvad glädje ha ni egentligen hatt af er första termin och hvad skall väl den andra bära i sitt sköte? Ja, det få ni se, när fruntimmersveckanoch sjusofvaredagen väl äro undanstökade. De välgörande regnskurar som nu under ett dygn, och lite till, uppfriskat jordens bortdomnade lifsandar skola väl äfven göra sitt till för den allmänna trefnaden, på land och på haf. Hoppoms det! Den lilla trupp af dramatiska artister, som någon tid tröjdat oss med sina prestationer och i hög grad bidragit till att fylla den betänkliga bristen på offentliga nöjen, är nu skingrad. Den i det närmaste fullsatta salongen vid sista representationen, det ljudliga bifallet och de många framropningarne bevisade bäst att publikens belåtenhet under den korta sejouren varit stor och lika allvarligt menad som vi äro öfvertygade om att de enkla, men hjertliga afskedsord voro, hvilka hr Svante Hedin å sällskapets vägnar egnade åt publiken. Belåtenhet å ömse sidor, harmoni mellan scen och salong, kan man väl önska sig bättre? Också hoppas vi att ett kommande års sommar måtte åt oss medföra lika angenäma aftnar i det åt konsten helgade templet i Kungsträdgården. Dir. Gaudelius har nu offentliggjort förteckningen på den personal som under nästa operasäsong är ämnad att återgifva stora och små mästares gudaborna, musikaliska skapelser på tiljorna som föreställa verlden. Hr G. slår denna gången på stort, törespeglar Gunz-benäget biträde och bjuder på en Näktergal (men tysk!) till primadonna, och lofvar han icke publiken stekta sparfvar precis, ingifves den dock ett svagt hopp om en Vaktel — au naturel. Bland de ötrige uppräknade märker man tvenne af vår publiks gunstlingar sedan förra säsongen, m:ll Holland och hr Fischer-Achten, en m:ll Emma zum Busch (måtte det inte gå åt skogen för henne!) och en m:ll Ginther, hvilket namn har god musikalisk klang i Sverige och som kanske till på köpet sjunger som sin lärmästare d. v. s. som en Engel. Bland herrarne märkas för öfrigt en hr Hallermeyer, hjeltetenoren, hvilken lärer här i Göteborg, för törsta gången beträda tilljorna, en hr Terpentin — nej förlåt, Serpentin — samt flera andra obekanta storheter med mer eller mindre kuriösa namn, hvilka väl dock alla i sinom tid komma i hvar mans mun — här i staden åtminstone