Göteborgsposten – 14 juli 1865, sida 1

nade honom föga tid att yttra sig. Det var verkligen alldeles omöjligt, tillochmed i vår tystlåtna krets att konvorsationen någonsin kunde afmatias så länge hon var ibland oss. Kusin Knollys och jag gingo in i samtalsrummet tillsammans, lemnande herrarne att underhålla hvarandra så godt de kunde en stund. — Kom hit, min älskade flicka, sade lady Knollys sjunkande ned i en beqväm stol, och säg mig hvad ni och er far taga er till. Jag kan minnas honom som en helt glädtig man, tillochmed roande — ja, verkligen — och se nu hvilken björn han är; allt derför att han sluter sig inom sig sjelf och öfverlemnar sig åt sina nycker och fantasier. Äro dessa teckningar af er, min älskade? — Ja, mycket dåliga, fruktar jag; men det finnes några bättre, tror jag, i portföljen i salen. — De äro på intet sätt dåliga, min vän. Och ni spelar naturligtvis? — Ja, det vill säga något litet — så der temligen, hoppas jag. — Nå jag kan säga. Jag måste genast höra er. Och hvad roar er far er med? Ni ser förvirrad ut, min älskade. Godt, jag förmodar förströelse är någonting som ej ofta kommer i fråga i detta hus. Men ni får ej bli förvandlad till nunna eller ännu värre till en puritan. Hvad är han för slag? Qväkare eller någonting sådant, jag har glömt det; säg mig namnet min vän. — Pappa är Svedenborgare, tror jag. — Ja, ja; jag hade glömt det horribla namnet — en