Göteborgsposten – 12 juli 1865, sida 2

— Jag vill stanna här, sade jag något ängsligt, ty jag var verkligen ängslig; men jemte min fruktan kände Jag en verklig vrede öfver hennes besynnerliga infall som så obehagligt påminde om vansinne och med hvilka jag visste att hon hade för afsigt att skrämma mig. Hon veck upp sin klädning och hoppade ut på stenarne i bäcken. Jag såg hennes vaggande hufvud en stund efter sedan hon kommit in på kyrkogården och hörde henne sjunga någon af sina missljudande sånger der hon vandrade fram bland grafvarne under många besynnerliga åtbörder och nigningar framför grafstenarne.