Göteborgsposten – 11 juli 1865, sida 2

ej, m:me, huru mycket ni plågar mig. Låt oss tala om någonting annat, jag ber. — Ni veta det, och ni måste tala, lilla tjurskalle, eller bryter jag ert lilla finger. Med dessa ord fattade hon i mitt ena finger och böjde det hastigt tillbaka, under det hon skrattade konstladt. Jag skrek af smärta, hon fortfor att skratta. — Vill ni tala? — Ja, ja! låt mig gå, skrek jag. Hon släppte dock ej fingret genast, utan fortfor med sin tortyr och sitt missljudande skratt. Slutligen släppte hon mig dock. — Hon nu blifva en god flicka och omtala alltsammans för sin tillgifna guvernant. Hvad ni gråta för, lilla toka? Ni har plågat mig rätt mycket, ni har brutit af mitt finger, snyftade jag. — Gnida det och blåsa på det och kyssa det, lilla toka! Sådan stygg flicka! Aldrig jag vilja skämta med er mera — aldrig. Låt oss gå hem. M:me var tyst och butter hela vägen hem. Hon ville ej besvara mina frågor och gjorde sig till att vara mycket stolt och förolämpad. Detta räckte dock ej länge, och hon återtog snart sitt vanliga sätt. Hon återkom äfven till frågan om testamentet; men ej så direkt utan mera på omvägar och med mera list.