Göteborgsposten – 8 juli 1865, sida 2

För ett konversationsstyckes lycka fordras, såsom sagdt, en god och qvick dialog, men äfven ett godt samspel, der replik följer replik med osökt snabbhet och der lika litet något effektsökeri får finnas, något särskilt betonande af den eller den qvickheten, som något pauserande eller försenande af den causerie-liknande dialogens gång. Det verkliga intresse, hvarmed publiken i torsdags följde pjesens gång, vittnar nogsamt om, att de båda hufvudvilkoren voro på det bästa uppfyllda. Detta gäller denna gång främst om hr Hedin, hvars spel var utmärkt och sätt att säga sin roll sällsynt godt. Hr Abnlöf, hvars mask hade något frappe rande, uppfyllde sitt af förf. honom tilldelade sarbrorskall med skrattretande humor. Hr Fredrikson, brorsonen, var i första akten isynnerhet lyckad såsom den förläste professorskandidaten, men spelade alltigenom med ett lif och en abandon, som förtjena med beröm framhållas. Emot fru Almlöf, den koketta damen, skulle vi kanske vilja anmärka, att vi sågo för mycket af ungdom och fägring, för att finna hennes koketteri annat än naturligt, hennes ifver att vara ung annat än berättigad, hvarför hennes begär att fängsla Maurice de Pol, hr Kinmansson, ej heller blef komiskt, utan snarare ingaf sympati för henne, så att Maurice stundom kom i ett något falskt ljus. Måhända bidrog ärven härtill mycket den matthet, hvarmed målaredotterns roll utfördes, hvilken (matthet) gjorde, att det tillochmed föreföll besynnerligt, att den fägringsrika, unga och i allt framstående qvinnan ej kunde besegra den andra. Hr kinmanssons roll var af mindre betydenhet, men spelades med det lif och det lagom?, som alltid gjort denne skådespelare så omtyckt. Målaren Darångs roll utfördes af hr Dörum med ganska god uppfattning och i vissa momenter särdeles JIyvckligt.