Göteborgsposten – 8 juli 1865, sida 2

omlyten (Les Kelais), komedi i 4 akter af Louis Leroy. Fri öfversättning srån fransyskan. Det berättas om Moliere, att då han dog erkebiskopen af Paris icke ville låta honom begrafvas i vigd jord, emedan han hädat religionen och aflidit, utan att ha tagit nattvarden. Men Molidres konungsliga vän Ludvig XIV sporde då: -IIuru djupt räcker den vigda jorden? — Fyra sot. — Näåväl, begraf honom då sex fot djupt ned. Så blef ban begrafven utan sång och klockringning — men ca 100 år derefter ville man för verlden utpeka det ställe, der Moliöre, som nu var känd och älskad af hela verlden, blifvit född, och i husets mur insätta en marmorskifva med uppgift derpå. Husets egare motsatte sig dock detta och utropade med sanning och naivetet, då man frågade honom om orsaken: Aollre vit encore! (Moligre lefver ännu) Inskränktheten och fördomen hade ej lyckats nedmylla minnet af Molicre, fastän han sänktes 2 fot djupare ned i jorden än någon annan, och ännu 200 är deretter utropa vi: NMoliere lefver ännu! Hans anda lefver ej allenast i hans egna verk, utan I hela den riktning, som den transka komedien med honom erhöll. Förträtflig dialog, skarpt tecknade, men naturliga karakterer och en liflig handling ha sedan utmärkt den goda franska komedien, hvilken ännu i dag är molicrisk. Detta funno vi i Torsdags ytterligare bekräftadt genom det stycke som då gafs med titel Ombyten, i hvilket isynnerheti dialogen hade en fulländning, som högt vittnar om den nyare och bättre franska komediens ståndpunkt. Det är mera ett konversationsstycke än en intrigeller karakterspjes. Ja, man kan tillochmed säga, att såväl intrig som karakterer blifvit litet förbisedda för dialogens skull. De flesta karaktererna äro temligen löst utkastade skizzer, intrigen något osammanhängande med ofta ganska omotiverade språng i handlingen och svag sammanhållning — men det oaktadt fängslar stycket genom de fint pointerade replikerna i den mjuka, lediga dialogen, hvilken i inbillningen förflyttar åskådaren till en sransy sk salong, der causerict och konversationen smeker hans öron och fängslar honom genom allvaret i den qvicka sarkasmen, moralen i den bitande ironien, det lätta i tonen och det ständiga kriget med causeriets uddigaste pilar . .. hans uppmärksambhet spännes och hans förstånd skärpes: i denna intelligenta krets har man annat att göra än att tumma på hatten och gispa i smyg under längtan ester supcen, efter hvars njutande man endast är sömnigare än förut. Tyvärr, denna sällskapston är nu borta, men den skall återkomma och den goda konversationskomedien skall fora oss tillbaka dit. Man har då aldrig tråkigt, när man är borta, och lifvets nöje består då icke i goda middagar. Maten är bisaken, intelligensen hufvudsak. För att emellertid ett dylikt från främmande språk öfverflyttadt stycke skall kunna vinna åsystadt intresse, måste öfversättningen vara särdeles väl utförd och sjelf ha den egenskap, som utmärker originalet: finhet, ledighet, osökt qvickhet i dialogen. Det fordras ej ringa talang för denna öfverflyttning, och det är kanske icke synnerligt ofta publiken bjudes på en sådan. Vi ha sett ötversatta pjeser, hvilka varit i den svenska drägten tungtotade, matta, stundom tillochmed platta, då deremot originalerna just utmärkt sig för sin ledighet, Sitt lit och sin qvickhet. Det här atsedda stycket Ombyten har rönt det lyckliga ödet att råka i händerna på en skicklig bearbetare, som återgifvit all den finess i dialogen, som originalet sjelft har, ehurn vi dock icke kunna undertrycka vårt klandar af några syndasall, som öfvers. begätt, då han skattat åt den akustiska witzen, som nu genom sin öfverdrift blifvit vämjelig, åtminstone hos oss. De franska calembours äro någonting helt annat, ehuru man äfven kan få höra sådana, som äro mera värda att grata öfver än att skratta åt. Styckets uppränning skall vara ett gisslande af de åldriga, som ständigt vilja vara unga, således naturstridiga, och vi ha trenne sådana representanter framför oss i den gamle vicomte de Pröbois. hr Almlöf, hvilken oaktadt sin peruk, sin gikt och sina 60 är alltjomt är ute på baler, rummel och kurtis; grefvinnan de Breuil, fru Abnöf, en ej mera ung kokett. som iälflas att fortfarande eröfra och vill, sastän hon vet sig försmådd, behälla i sina nät qvar en t. d. älskare; samt målaren Dareny, hr Dörum, hvilken, fastän inom sin konsts område stelnad i manår och således hafvande öfverlefvat sig sjelf, likväl Teater. i