Göteborgsposten – 8 juli 1865, sida 1

kompani ända fram till Thorbjörntorp. Då man kom nära denna by, började det regna, hvarmed fortfor ända till fram på förmiddagen följande dag. Vid Thorbjörntorp fick man vänta länge på trossen, och slet således rätt ondt om natten i hällregnet och smutsen. Högqvarterets tross kom först midt i natten, och medan konungen väntade på sitt tält, gick han omkring och språkade med officerare och soldater samt var glad och skämtsam som vanligt. Slutligen fick H. M:t upp sitt tält på en våt backe, och der sof han några timmar mot morgonen, liggande, som vanligt, på en på bara marken utbredd korkmadrass. Utom konungen, slogo endast några få af de till högqvarteret hörande officerare upp sina tält denna natt; de flesta kröpo in och lade sig på någon höskulle, i något skjul eller kyffe. Klockan emellan 6 och 7 på morgonen var konungen på benen igen, och snart samlades högqvarterets hela personal omkring kaffebordet, hvartill konungen inbjöd. Dervia tillgick sålunda att en bordsduk breddes ut på våta gråset; derofvanpå ställdes en smörask och ett par med skorpor och bröd fyllda korgar, en tallrick med socker och en stor skål med grädde. Här och der låg en rad med provisionella, d. v. s. sådana der bleckkoppar och några theskedar, och ett par hoflakejer gingo omkring med den öfver en stockeld uppvärmda kaffepannan och serverade ett rykande kaffe, som smakade förträffligt. Intet krus och inga komplimenter brukas eller vankas i kung Carls högqvarter — så länge fältmanövern räcker är konungen hufvudsakligen soldat och kamrat — och dertill en god kamrat! Jag glömmer aldrig huru godt det lät, då konungen i söndags, sedan trupperna af H. M:t voro aftackade och fälimanövern således de jure slut, kom in på Wårgårda i ett rum, der mat och öfriga förfriskningar voro framsatta. Ett par hungriga officerare skulle just breda sig en smörgås, då de fingo se att konungen stod med en knif i hand, i akt och mening att göra detsamma. De drogo sig åt sidan, för att lemna plats åt konungen. Gå på ni, gossar, yttrade konungen vänligt; men då en af dem ändå syntes icke v:lja taga för sig före konungen och med ett Ers M:t, jag sär sedun, gjorde en vördnadsfull bugning, satte konungen sig ned vid smörgårdsbordet och yttrade skämtsamt och halft suckande: Ja, det är sannt, det är slut med sältlifvet nu! Efter denna digression återkommer jag till högqvarteret vid Thorbjörntorp. Se så, gossar, tag för er, så lät den vänliga inbjudningen, och första gången man skulle äta i högqvarteret på Axevalla, spände konungen af sig sabeln och bad sina gäster göra detsamma, under yttrande att allesammans voro goda vänner och således icko behöfde några vapen då man gick till bords. Detta anspråkslösa och ogenerade sätt fortfor hela tiden — all stelhet och allt onödigt sjesk voro bannlysta från de trefliga måltiderna — med ett ord, det var ett slags familjlif som rådde och derföre var det också angenämt och -hyggeligtk. Sedan kaffet var drucket, räckte konungen åt dem som sutto, lågo eller stodo honom närmast cigarrer, och vakthafvande ordonnansofsiceren gick dermed omkring till de öfriga. Kom sedan frukost kl. 1210, på samma sätt, enkel men väl lagad och tillräcklig, dukad på marken, så att man måste böja sig ned och icke vara styf i ryggen om man ville hafva något med. Konungen serverade sig på samma sätt och tillät sig icke bjudas på bricka, utan skaffade i likhet med sina ofsicerare. Bönderna, som vid Thorbjörntorp, liksom öfverallt der konungen kom, talrikt voro samlade, kunde icke fatta, att konungen ville ligga ute så der obeqvämt och blött, och strax innan konungen kom ur sitt tält på morgonqvisten, hörde jag tvenne bonddrängar slå vad om tio -puteller öl rörande konungens nattqvarter. Den ene sade att konungen låg der uppe på banken i tältet, men den andre påstod att han låg vid Rantens jernvägsstation på hotellet, ty — menade bonden tro på — det är omöjligt att konungen kan vilja ligga så der uschelt, då han kan få ligga bättre. -— Nädj. för all dell slutade han sin tvärsäkra motsägelse och blef icke litet flat, då jag upplyste honom om, att konungen verkligen var så ågemen att han delade samma öde som hans omgifoing och låg i det der lilla tältet. Till Thorbjörntorp hade konungen, som redan är nämndt, marcherat med Wermlands regemente, hvilket hörde till kåren B, general Leuhusens fördelning, som, enligt det för fältmanövren utgifna program, gick från Axevalla en dag före kåren A, prins Oscars fördelning. Från Thorbjörntorp skulle båda kärerna med en dags mellanrum gå på jernväg till Foglavik. Konungen ville visa båda tördelningarne samma välvilja, och eftersom H. M:t marcherat de 2 milen från Axevalla till Thorbjörntorp med kåren B, satte han sig till häst, sedan kaffet var drucket på morgonen, och red från Thorbjörntorp tillbaka till Axevalla, för att på eftermiddagen samma dag återigen till fots marschera med ett af kåren A:s regementen. Det kan man kalla att icke spara sin kropp! — Ni skulle också hafva varit med någon afton, då man kom fram till en ny bivuakplats. Medan man väntade på trossen med tälten och fältköken, slog man sig ned i det gröna och pratade, rökte och sjöng. En och annan liten lur togs väl då också helt oförmärkt, men sömn brukades i allmänhet mycket litet. Snart kom trossen i sigte och då blef det lif och rörelse af. Inom kort reste sig den lilla tältstaden i en öldunge eller på en ljungbacke och länge stod det heller icke på förrän hofkockarne, de hedersmenniskorna, hade sina hvita mössor och förkläden på — de hermetiskt: tillslutna askarne öppnades, sältpannan eller grytan sattes öfver stockelden och på den på marken utbredda duken var middagen färdig. I midten stodo 3 höga bleckflaskor: i den ena aqua vitse, i den andra — men tyst tala aldrig omet! nog af, det gick ingen nöd på oss. Så dan vi ätit, dracks kaffe ur fältkoppar, cigarrerna tändes och under sång och glam tillbragtes ännu ett par timmar på aftonen, innan man kröp in i sitt lilla tente dabri.?