Göteborgsposten – 6 juli 1865, sida 1

ONKEL SILASÄ eller Svedenborgarens Testamente. Öfversättning från Engelskan. Jag var i hög grad förskräckt, ty jag fruktade att vi när han slutat sin berättelse skulle gå vidare genom skogen till den undrens och skuggornas plats der de döda äro församlade. Han stödde armbågen mot sitt knä och höll pannan lutad i handen, som beskuggade hans sänkta ögon, och i denna ställning beskref han för mig ett skönt landskap, strålande af ett underbart ljus och der min moder rörde sig framåt på en luftig stig, uppstigande bland berg af fantastisk höjd och bergstoppar som med en himmelsk färgprakt smälte tillsammans i luften och befolkades af menskliga varelser som hade lika gestalt, skönhet och glans Då han slutat sin berättelse, steg han upp, tog min hand och i det han ömt småleende blickade ned i mitt blek: undrande ansigte sade han samma ord han förut uttalat — Kom, lilla flicka, låt oss gå. ) Forts. fr. N:o 152.