Göteborgsposten – 5 juli 1865, sida 1

III. Nya ansigten. Jag skulle tro att det var omkring fjorton dagar efter det samtal i hvilket min far gifvit mig det mystiska updraget i afseende på det gamla ekskåpet i sitt bibliotek, såsom redan blifvit beskrifvet, då jag en qväll satt vid det stora salongsfönstret, försjunken i qvällens melankoliska drömmar och i beundran af den månbelysta scenen framför mig. Jag var den ende i rummet, och ljusen framför elden i dess andra ända hunno med sitt sken knappt till fönstret vid hvilket jag satt. Den afslagna gräsmattan sluttade sakta ned från fönstren tills det nådde en plan mark, på hvilken i grupper eller spridda här och der de ståtligaste träd i England växte och i månskenet kastade sin orörliga skugga öfver den gröna marken. I bakgrunden syntes på höjden af några kullar en skog, i hvilken fanns den ensliga graf hvari min älskade moder hvilade. Luften var stilla. En silfverdimma hängde genomskinlig och lugn öfver den fjerran horisonten och stjernorna blinkade klart. En hvar känner inverkan af en dylik scen på ett sinne som redan är sorgset stämdt. Drömbilder och saknadsfulla minnen sviäfva höljda i dunkel förbi, och scenen framkallar en underlig blandning af det förflutnas och det tillkommandes syner, likt någon ljuf gammal sång hörd på afstånd. Medan mina blickar sålunda hvilade på dessa för mig dystra men storartade och sköna